Den fruktade 25-årskrisen har drabbat Lundagårds kulturkrönikör Moa Lindroth. Behöver man springa ett maraton och driva jazzbar som Haruki Murakami eller räcker det att äta jordgubbar på biblioteket?
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Den har drabbat mig. 25-årskrisen. Den har också blåst förbi, men innan dess hann jag anmäla mig till Stockholm Marathon. Målbilden var att behandla min vardag som författaren Haruki Murakami behandlar sin. Han är känd för sitt rigorösa leverne: Han vaknar tidigt, skriver ett visst antal timmar varje dag och springer minst ett maraton per år. Till saken hör att han drev en jazzbar (med sena kvällar och alkohol) innan han sadlade om, vilket har varit en tröst när studentlivet krockat med den asketiska livsstilen. Hur som helst – jag fick ett mejl där årets maratonmedalj tillkännagavs. Varje år är det en ny Stockholmsbyggnad, i år Kungliga Musikhögskolan.
Vilken byggnad hade valts till en Lundamedalj? Tanken snuddade vid Domkyrkan och Borgen innan jag kom på det: Stadsbiblioteket! Det finns ingen plats i hela Lund som gör en så ödmjuk inför livet – vilket känns passande när det handlar om motiv för en potentiell maratonmedalj. På stadsbiblioteket möts folk av alla sorter. Vissa är så fokuserade att de sliter sitt hår, andra njuter. Någon bryter ny mark, en annan stretar på med samma gamla vanliga.
Allt sker under de mytomspunna bibliotekariernas övervakning. Porträtterade som sexiga eller stränga, med förmåga att visa dig all världens kunskap eller hyscha om du missköter dig. Aldrig har jag känt mig så liten som när jag fick en tillsägelse på stadsbiblioteket. Mitt brott? Jag lyfte upp ett bananskal ur väskan. Troligtvis har bibliotekarien satt upp samma förbudssymboler som på Systembolaget någonstans (hunden, katten, glassen). Men det skulle bara slängas! Det spelade ingen roll. Man vet aldrig vad som väntar när man kliver in genom dörrarna, allt man kan göra är att resignera.
En av mina bättre somrar tillbringades där. Jag försökte få klart inlämningar som hörde till en distanskurs. Vid ett bord lite längre bort satt en man. Samma visa varje dag: På bordet staplades deckare samtidigt som han åt jordgubbar med sprutgrädde. Han tog av sig skorna så fort han kommit till rätta och behandlade biblioteket som sitt vardagsrum. Hans trygghet bidrog till att jag också kände mig hemma. Troligtvis kände bibliotekarien likadant eftersom han undslapp tillsägelser. Vi var som en udda familj – var och en pysslade med sitt under samma tak.
I slutändan handlar det om att hitta ett sätt att vara på som man trivs med – oavsett om det är mest likt Murakami eller jordgubbsmannens val. Om man anser att tävlingsinstinkt är överskattat kan man spendera tid på stadsbiblioteket istället för att anmäla sig till ett maraton. Lika stor dos mänsklighet för att bota kriser, och med fler tånaglar i behåll.
