2. Gloria: del 1

- in Julkalender
@Emma Andersson

Varje adventssöndag bjuder fantasyförfattaren Emma Andersson på en ny del av årets julnovell: Gloria – En julsaga i advent.

Första advent: Det brinner en stjärna

I mörkret hörs röster. Dämpade, men upphetsade. Det går inte att urskilja orden, eller var de kommer ifrån. Det är för avlägset, känns för långt borta. Jag vet inte om jag orkar anstränga mig för att lyssna.

Bo…”

Då är det plötsligt som om en röst höjer sig över de andra. Avbryter samtalet och säger mitt namn. Det är så oväntat att jag rycker till. Vaknar. Ser mig omkring.

Kinden är varm och mönstrad av pennor och boksidor som nästan klibbat sig fast. Stearinljusen som tändes för att göra pluggkvällen aningen mysigare har brunnit ut. Timern har släckt adventsljusstaken i fönstret. Det är mörkt i rummet, och kallt. Elementet måste ha slutat fungera igen.

Rösterna kommer från högtalarna. Internetradion är fortfarande igång. De pratar om julen, och någon ifrågasätter meningen med en högtid som vi ändå bara stressar upp oss inför och knappt hinner med. En högtid som förlorat sina gamla värden till förmån för en köp-desperation som leder oss i fördärvet.

Jag fumlar med fingrarna över tangentbordet, lyckas stänga av. Någonstans långt borta hörs sirenerna från en ambulans, men när de dör ut blir allting tyst. Bara klockan tickar lugnt vidare.

En. Sekund. I taget. Jag funderar på om jag ska se efter hur mycket den är, men låter bli.

Det ena benet har somnat. Jag försöker skaka liv i det när jag reser mig, och snart känner jag den stickande obehagliga känslan när det återvänder till mig. Lätt haltande går jag fram till fönstret. Jag fryser så att jag skakar, men jag är inte klar med pluggandet än. Har inte tid att krypa ner i min varma säng och sova ordentligt för en natt. Har inte tid att ägna timmar åt att skruva på elementet och lista ut vad som är fel. Jag behöver frisk luft. Så att jag kan fortsätta.

Jag slår upp fönstret på vid gavel. Decemberkylan strömmar mot mig, men jag försöker slappna av och då fryser jag inte lika mycket. Istället andas jag djupa andetag som får vit rök att försvinna ut i mörkret.

Det måste vara mitt i natten. Inte en människa syns på gatan nedanför mig. Inte en bil hörs, inte ens på avstånd. Det är som att befinna sig i en annan värld än alla andra. Som att se någonting som de missar.

Jag tittar upp på himlen. Som vita prickar i världens mörka tak, lyser stjärnorna mot mig. Det är första gången jag ser dem på flera nätter. Dimman har lättat.

Ibland när jag kisar, tänker jag mig att de är ljusen från en stad. En stad precis som min, fast så långt borta. Nu på vintern är det svårare att föreställa sig, men på sommaren kan man se det tydligt. Särskilt i skymningen, när solen går ner och river upp slöjan mellan himmel och jord. Där, alldeles bakom de guldkantade molnen kan man se den. En gyllene stad, med en kustlinje, dolda små hamnar och berg i fjärran.

På vintern är den gyllene staden svept i samma mörker som oss. Bara stjärnorna, ljusen från deras fönster, lyktorna som kantar deras gator, visar oss att den fortfarande finns där.

När jag var liten brukade jag önska mig dit. Ett barns hoppfulla drömmar. Som att tro på jultomten.

Jag känner hur mina fingrar börjar bli stela av kylan där de håller hårt om fönsterkarmen. Jag vill stå kvar, men kan inte. Har inte tid. Har för många måsten. Jag drar mig motvilligt tillbaka in i rummet och drar igen fönstret efter mig. En sista gång vänder jag blicken mot natthimlen.

Det är då jag ser den.

Den faller fort, ett knappnålsöga av vit eld genom natten. Tills den kommer närmare, blir större. Det är så plötsligt och så vackert att jag inte kan slita blicken från den. Samtidigt far tankarna genom mig. Så det är nu det händer. Det är nu det tar slut. Är jag den enda som ser, den enda som hinner inse vad som händer? Jäkla Maya-kalender. Klart att ni utan moderna instrument och förklaringsmodeller skulle ha rätt ändå. Och det sista jag gjorde var att plugga inför en tenta jag ändå aldrig kommer att få göra. Tack för den, Gud.

Jag bör kanske ta skydd, men kan inte röra mig ur fläcken. Skulle det spela någon roll?

När ljusskenet bränner mina ögon blundar jag. Räknar sekunderna tyst för mig själv. Ett, två, tre… fjorton, femton, sexton… tjugosju, tjugoåtta, tjugonio…

Fast när jag kommer till sextio har ingenting hänt. Jag slår upp ögonen och står fortfarande kvar. Allting ser ut som vanligt. Det här kan inte vara döden, för i så fall måste helvetet vara det faktum att tentor följer med en var man än hamnar.

Jag ser ut genom fönstret. Ett starkt ljussken lyser upp bortom husen, för att lika snabbt försvinna. Jag känner hur golvet vibrerar innan en kraft så stark att jag inte klarar av att stå emot slår emot mig.

Jag faller, och för ett ögonblick är världen en enda brinnande stjärna.

Sedan blir allt svart som natten.

 

Fakta

[checklist]

Varje dag fram till julhelgen kommer Lundagard.se och Lundagard.net att försöka bjuda på det bästa som julen kan ge. Spana in kalendern på Lundagard.net här

[/checklist]

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

PÅSKNOVELL: Bound in a straight jacket

Tråkigt i påsk? Läs Hanna Lenanders novell om