"Det här är revolutionen"

- in Internationellt, Studentliv
@Lundagård

Studenterna och universitetens roll är påtaglig i byggandet av det ”nya” Egypten.

– På universiteten är folk hungriga efter politik nu, säger Naiera Magdy, en ung student i Kairo.

Mitt i Kairos livsfarliga trafik är det svårt att hålla jämnt tempo med Naiera Magdy. Hon pratar engagerat samtidigt som hon vant parerar bilarna. Några få turister hon passerar ser skräckslagna ut inför all trafik, men Naiera Magdy själv är hur lugn som helst. Hon läser statsvetenskap vid Kairos universitet och skulle egentligen ha börjat skriva sin masteruppsats den här hösten.

Framme vid restaurangen med dunkel belysning som tycks ha alldeles för mycket personal i förhållande till de få gästerna, beställer hon in en kopp te med mynta och förklarar varför det inte blev så.

– Sedan revolutionen har professorerna i statsvetenskap varit upptagna med att analysera och föreläsa om Egypten, både nationellt och internationellt. I dag har de ganska lite tid för studenterna.

Hon suckar och fortsätter berätta. Den handledare som hon egentligen skulle haft visade sig vara “foloul” och var därför helt borträknad. Foloul är ett begrepp för de personer som på något vis tillhörde den tidigare Mubarak-regimen – de som satt i ledningen såväl som många av dem som gynnades personligen av politiken.

Sedan revolutionen har detta varit något som ständigt uppmärksammats i Egypten. Det gäller inte bara inom universitetsadministrationen utan i samhället i stort. På universiteten är det många lärare och professorer som tillhörde Mubarak-regimen som har slutat, men några finns fortfarande kvar. Vissa av dem har dömts eller kommer att dömas, andra kommer att bli av med sina poster.

Oavsett så var det självklart för Naiera Magdy att hon inte ville ha en handledare med koppling till den tidigare regimen.

Ahmed Elenany dyker upp. Han bär en kavaj med ett par pins på. Tidigare var han kårordförande på universitetet Ain Khams och kommer under våren att avsluta sina studier för att bli tandläkare. Han pratar fort på perfekt engelska och gestikulerar.

Han har över 100 000 följare på Twitter och var en av dem som twittrade direkt från Tahrirtorget under revolutionen. Ahmed Elenany verkar inte vilja berätta så mycket om hur de var under revolutionen, han vill mest prata om vad som händer nu och vad som borde göras. Hans analyser av det politiska läget i Egypten och angränsande länder tycks aldrig sina. Vore det inte för hans två mobiltelefoner som ringer och avbryter varannan minut skulle han ha kunnat fortsätta hur länge som helst. Ahmed Elenany är en viktig länk i Egyptens socialdemokratiska parti och det är många som vill nå honom. Fokus ligger på att bygga upp en partiorganisation och skaffa fram representanter till parlamentsval och valobservatörer.

Revolutionen har benämnts med många namn. Ett av dessa är ”Thawrat al-Shabab”, ungdomsrevolutionen. Det var studenter som Naiera Magdy och Ahmed Elenany som krävde förändring och regimens avgång. Universiteten blev en viktig plats för människor att mötas och utbyta kunskap och idéer. Utbildningen i Egypten är gratis och universiteten samlar många unga vuxna från olika samhällsklasser och delar av landet.

Ahmed Elenany ser positivt på framtiden just på grund av denna mängd och bredd av studenter som ständigt utexamineras från universiteten, nu även med idéer och erfarenheter från revolutionen. De kommer att återgå till sina hemmiljöer och vara som små prototyper av det ”nya” Egypten, menar han.

Samtidigt är det viktigt att minnas att det är långt mellan studenterna i Kairo och människorna på landsbygden. Egypten är ett stort land med mycket fattigdom och höga nivåer av analfabetism. Studenternas röster om nuet och framtiden är inte de enda.

Ahmed Elenany fortsätter att illustrera skillnaderna mellan tiden före och tiden efter revolutionen.

– När jag var kårordförande försökte jag ibland ordna politiska seminarier men det gick inte på den tiden. Nu är det som att ett lock har öppnats. Plötsligt pratar alla politik, alla diskuterar, alla demonstrerar.

På frågan om vad folk pratade om före revolutionen skrattar han till, och säger:

– Om fotboll…

Naiera Magdy beskriver samma tendenser:

– På universiteten är folk hungriga efter politik nu. Många initiativ har tagits av studenterna på universiteten till demonstrationer, seminarier, mässor och annat. Till exempel så var det, precis efter revolutionen, många demonstrationer riktade specifikt mot de inom universitetsadministrationen som var foloul.

Många andra har i likhet med Ahmed och Naiera pekat på betydelsen av att de som befann sig ”på gatan” under revolutionen nu ska kunna förflytta sig till andra sammanhang där de kan fortsätta att driva på förändringen. Kanske är universiteten en sådan plats, men det kan inte vara den enda. Rörelsen måste hitta nya former att organisera sig. I efterdyningarna av regimens fall registrerades helt plötsligt mängder med politiska partier, nya ickestatliga organisationer (NGO:s) och fackföreningar. Under Mubarak-regimen var sådan aktivitet förbjuden. Men nu, efter revolutionen, finns  plötsligt många sätt att organisera sig på.

Bland annat har en demokratiakademi grundats, en organisation som tränar unga som är aktiva i revolutionen för det politiska livet. Akademin håller till i en ganska sliten men funktionell lokal en bit utanför Kairos centrum. De rekryterar unga ledare från alla olika politiska fraktioner, från fotbollslagen, 6:e aprilrörelsen och det Muslimska brödraskapet, bland annat. De unga tränas i politik på olika nivåer, går igenom de stora ideologierna, hur den egyptiska statsappareten ser ut och tränas i debatt och argumentation.

Naiera Magdy beskriver den här sortens arbete som den faktiska revolutionen.

– De arton dagarna av revolution, de var tiden då vi förstod och såg. Nu är tiden att rätta till det som är problemet: fanatism, patriarkala strukturer, byråkrati, fattigdom. Vi har bara börjat.

Samtidigt finns det svårigheter, inte minst i det osäkra politiska klimat som råder i Egypten. Det är svårt att veta vad som är rykten, vad som är propaganda och vad som är sanning i informationen om såväl det Muslimska brödraskapet som om oppositionen. Ett exempel på detta är de röster som hörs om att Muslimska brödraskapet vill förbjuda politisk aktivitet på universiteten. Naeira Magdy, likt många andra, upplever det som ytterst oroande, men lägger till att det än så länge inte är någonting som de kan kontrollera.

Oavsett vart Egypten är på väg, hur det går i stundande parlamentsval och hur konstitutionen kommer att användas, tycks det finnas en kraft i Tahrir som talar för förändring. Eller som en ung man vi möter uttrycker det med ett finurligt leende:

– Vad som än händer, har vi alltid Tahrir.

Text och foto: Linnea Jacobsson

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Med en fot i graven

I höstas hittade Maria Nilsson och hennes forskningsgrupp