Med en fot i graven

- in Porträttet

I höstas hittade Maria Nilsson och hennes forskningsgrupp en underjordisk, vattenfylld gravkammare innehållandes 100 individer. Vid nästa vända till Egypten uppskattar de finna ungefär 50 individer i en mindre intilliggande kammare. Marias och familjens liv är kantat av omställningar, men forskningen löper som en röd tråd genom deras tillvaro.

Utgrävningarna i Gebel el Silsila, Egypten, har väckt stor internationell uppmärksamhet. Platsen har tidigare varit ett stenbrott som tillhandahållit sten till tempel runtom i Egypten. BBC, National Geographic och Channel 5 har alla varit där och filmat forskningsteamets arbete. Maria Nilsson berättar att hon möter många i professionella och privata sammanhang som berättar att de har drömt om att bli arkeolog.
– Om du vill bli arkeolog, eller forskare, måste du vara villig att satsa allt du har. Som forskare jobbar du dygnet runt. Det är en häftig känsla när man är här, säger Maria.

Hon påbörjade sin akademiska karriär vid Göteborgs universitet där hon studerade antikens historia. Hon visste sedan barnsben att det var arkeolog hon ville bli, när hon plockade fossiler på Ölands kust.
– Historien har alltid lockat mig. Ingen av mina föräldrar sysslade med någonting liknande. Men när jag var färdigutbildad berättade mamma att hon har drömt om att bli arkeolog.

År 2007 skrev Maria på sin avhandling och behövde besöka templen i Luxor. Hon kontaktade britten John Ward som vid tillfället hade en resebyrå i Egypten. Han rekommenderade att åka konvoj och frågade om han kunde följa med. Eftersom Maria annars hade behövt resa själv tackade hon gladeligen ja. Tre dagar in på båtfärden på Nilen stannade deras båtkapten och frågade om de ville ta en titt på området Gebel el Silsila. De gick i land. Maria och John såg direkt att det fanns hällristningar på platsen och blev upprymda.
– Vi lovade varandra att vi skulle göra det till vårt gemensamma livsprojekt att utforska den här platsen. Då hade vi bara känt varandra i tre dagar, säger Maria när vi talas vid på Skype en tisdagsförmiddag i sena mars.

Det är en väldigt speciell känsla att känna en blöt skelettfot i handen.

Hon befinner sig i Hishult i södra Halland, där hon och maken har köpt en liten gård. Mannen som Maria mötte på sin båtresa på Nilen är numera hennes make. Han är också assisterande direktör i forskargruppen. De har två barn tillsammans som är 4,5 år respektive 14 månader gamla. Under utgrävningsperioderna bor Maria med familj och forskarteam på båtar på Nilen. 

Den 20 mars höll Maria i den Crafoordska vetenskapslunchen på Lunds stadsbibliotek. Hon visade foton på tvätten som hänger och torkar på en tvättställning, på maten de äter, hur hon byter blöja mitt i öknen, men också på de arkeologiska artefakterna som får vila i soffan efter katalogiseringen. Det vill säga skelettdelar i vardagsrummet.
– Vi äter ägg och grönsaker till lunch varje dag. Ägg toppar inte listan på livsmedel när man kommer hem, säger Maria. Publiken skrattar.

Årsmedeltemperaturen på utgrävningsplatsen är 27 grader. Den högsta temperaturen som Maria har upplevt är 56 grader. Även andra utmaningar hör livet på Nilen och i öknen till, så som giftiga spindlar och skorpioner. Men framför allt går tiden ut på att ägna sig åt forskningen och utgrävningen.

Maria säger att hon alltid har svårt att svara när hon får frågan om huruvida hon har en hobby. Visst är träningen viktig för henne – men arbetet är det viktigaste och roligaste hon vet.
– Jag försöker få till en timmes träning fem-sex gånger i veckan. Men det är forskningen jag lever för, som får mig att känna mig levande.

Utgrävningen vid Gebel el Silsila är också en arkeologisk dröm, kantad av euforiska upptäckter. Maria berättar hur hon och hennes man med hjälp av solens ställning upptäckte en ny hällristning på en vägg. En stor hällristning som de inte hade sett under de sju år de vid tillfället hade varit på platsen.
– Känslan när man hittar någonting nytt är obeskrivlig. Alla reagerar olika men man ser hur det tindrar till i ögonen på medarbetaren som hittar någonting.

Hällristningarna, som kommer från 9000 före vår tidräkning fram till 50 efter vår tidräkning, ser olika ut från olika tider. Det finns allt från enklare geometriska figurer till jaktscener, vilda djur och människor. De är avbildade under ett årsspann på elva tusen år. I fjol fann teamet en underjordisk gravplats. Uppskattningsvis har de hittat uppemot 150 individer i graven som har stått intakt de senaste 3500 åren. Kvinnor, spädbarn och män ligger begravda tillsammans. Graven har med tiden blivit vattenfylld. Maria berättar hur de endast kan tillbringa tre timmar i denna gravkammare i taget, eftersom luften tar slut.
– Det är en väldigt speciell känsla att känna en blöt skelettfot i handen, säger hon.

Det är viktigt för Maria att poängtera att teamet inte gör anspråk på att äga kulturarvet som de hittar.
– Vi är bara besökare på den här platsen. Vi jobbar inte för att hitta egna privata skatter, och har inga illusioner om att vi äger det vi hittar. Vi jobbar för att bevara, säger hon.

Det är stora kast mellan livet i den lilla byn Hishult och i en båt på Nilen, samt Minnesota, USA, där familjen tidigare också har bott till följd av Marias forskning. Under många år levde familjen i elva resväskor. Gården i Hishult har blivit en trygg plats för återhämtning.
– Det är skönt att slå rot, säger hon.

I oktober åker familjen tillbaka till Gebel el Silsila och fortsätter såväl utgrävningarna som familjelivet på Nilen.

Maria Nilsson

Ålder: 39 år
Familj: Maken John Ward, dottern Freja, 4,5 år och sonen Jonathan, 14 månader.
Aktuell med: Återvänder till Gebel el Silsila i oktober för att tillsammans med sin forskargrupp utgräva bland annat gravschaktet de hittade i höstas.
Gör: Projektanställd vid LU genom Vetenskapsrådet. Har en post-doktortjänst med utlandsplacering i Egypten.

Facebook Comments

You may also like

"Det här är revolutionen"

Studenterna och universitetens roll är påtaglig i byggandet