På måndagskvällen debatterade Jimmie Åkesson mot Erik Ullenhag på Studentafton. En spretig debatt som hade mått bra av avgränsningar, tycker Lundagårds reporter.
Kvällen börjar med en knall. Demonstranterna har kastat en smällare mot entrén och för ett ögonblick känns det som att man är med om något avgörande. Som att det här är kvällen då den fria debatten står mot våldet.
När diskussionen sen börjar förklarar moderatorn Jens Liljestrand att den kommer att röra sig från konkreta sakfrågor till övergripande ämnen som rör ideologi och värderingar. Så blir det också. De följande 90 minuterna är ett potpurri av konfliktpunkter i det svenska samhället. Reva, instegsjobb, separata tider för kvinnor och män på badhus. Samtidigt tystnar demonstranternas smällare och visselpipor och inget känns lika avgörande längre.
Låt oss ta några av diskussionspunkterna: Reva bekymrar Erik Ullenhag. De vittnesmål som säger att de blivit stoppade och kontrollerade enbart på grund av sitt utseende är oroväckande. Jimmie Åkesson menar å sin sida att det handlar om att upprätthålla lagen. Han ifrågasätter också de utsattas berättelser.
– När jag lyssnar på vad polisen säger så säger man att ”nej, det gjorde vi inte”. Det är en missuppfattning som medierna och vissa politiska extremister har drivit på, säger han.
Lite slarvigt kan man sammanfatta positionerna så här: Erik Ullenhag ser integrationspolitiken som misslyckad, men på bättringsvägen. Jimmie Åkesson vill inte ha någon integrationspolitik över huvud taget. Hans Sverige är ett land byggt på en småskalig landsbygd, likt hans hemstad Sölvesborg. Den mångkulturella ideologi som präglat svensk politik har lett till att landet har splittrats. I förlängningen leder det till särlagstiftning för religiösa grupper.
– Har jag eller någon ledande svensk politiker föreslagit det?, undrar Erik Ullenhag.
– Nej, men det är den logiska följden av politiken, menar Jimmie Åkesson.
Det hade varit intressant om moderatorn bett Jimmie Åkesson redovisa den logiska kedjan, men så sker inte. Andra frågor får företräde: flyktingmottagandet från Syrien, den framväxande fascismen i Europa, den nyligen avgångne socialdemokraten Omar Mustafa. Efter ett tag börjar jag tro att jag missuppfattat något. Jag trodde en debatt hade ett avgränsat ämne där motståndarna argumenterar för två tydliga ståndpunkter. Det som sker när många ämnen ska avhandlas kortfattat är att debattörerna får ut sina budskap exakt på det sätt de vill, eftersom tiden är för knapp för att plocka isär dem.
Kvällen blir en föreställning där Erik Ullenhag får säga att han tar kampen för alla människors lika värde, Jimmie Åkesson får säga att han har genomskådat hyckleriet i Stockholm och demonstranterna får skrika att debatten är meningslös. Alla får som de vill och alla har i någon mån en poäng. Det känns som ett misslyckande.
