Den ordlösa generationen

- in Reportage

”Högstadienivå”. ”En förlorad generation”. De senaste månaderna har flera högskolelärare slagit larm om att det som borde vara studenternas mest grundläggande verktyg håller på att försvinna. Många nya studenter kan inte läsa och skriva. Vad värre är: Det finns ingen enkel lösning.

 

I begynnelsen var ordet. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till.

I Johannesevangeliets inledning är Gud den enda som har språket i besittning, men lyckligtvis delade han snart med sig till oss andra. Vi som vill bli ingenjörer, mäklare och journalister.

Nuförtiden tar vi för givet att språket är nödvändigt för att vi över huvud taget ska fungera i samhället – för att vi ska kunna lära oss, tänka och förstå. Vi tar för lika givet att det är något som alla barn i Sverige får till skänks genom skolans försorg. Åtminstone till för några månader sen.

Det började med en debattartikel i Upsala Nya Tidning i januari. ”Våra studenter kan inte svenska”, löd rubriken. Undertecknarna var nio historiker från Uppsala och Linköpings universitet. Alla hade erfarenhet från att undervisa studenter på grundnivå och alla hade gjort samma iakttagelse: ”Bland de studenter som nu kommer till oss direkt från gymnasiet har en majoritet problem med språket”, konstaterade de.

– Studenterna förstår inte att grammatiska markeringar förändrar meningen i det de skriver. Många har väldigt litet ordförråd och obefintlig grammatisk förmåga, säger Hanna Enefalk, lektor i historia vid Uppsala universitet.

Det var hon som tog initiativ till och skrev debattartikeln i UNT. Efter att ha disputerat  2008 undervisade hon en tid på grundkursen i historia vid Uppsala universitet. Hon forskade sedan några år innan hon återupptog undervisningen förra året. Och fick en chock.

– Tidigare hade man kunnat se en gradvis förändring, men det senaste året har det varit en jättedipp. Helt plötsligt förstod jag att studenterna inte längre förstod vad jag sa, säger hon.

Hon kunde använda ord som ”referera” och studenterna såg ut som frågetecken. Vid skriftliga uppgifter var det ännu värre. Anglicismer, till exempel ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till”, var vardagsmat. Många struntade i att använda stor bokstav och punkt. Andras texter var så grammatiskt förvirrade att de var omöjliga att tyda.

Några veckor senare stämde Ebba Lisberg-Jensen, doktor i humanekologi vid Malmö högskola, in i klagosången. I en intervju i tidningen Universitetsläraren talade hon om att många studenter hon träffar visserligen är skärpta, men att de språkligt befinner sig på en 13-årings nivå. Likt Hanna Enefalk vittnar hon om att en kritisk gräns har passerats: Kommunikationen mellan lärare och student har kollapsat.

– Tidigare har vi satsat på att ge studenterna mycket respons för att täcka upp för kunskapsbrister. Men vad vi ser nu är att studenterna inte ens förstår responsen. Det är som att prata i ett vakuum, säger hon.

Nödropen öppnade slussarna. Hanna Enefalk menar att responsen från skol- och universitetsvärlden har varit överväldigande och oväntat samstämmig.

– Jag trodde att åtminstone någon skulle höra av sig och säga att vi hade fel, men det har inte varit en enda, säger hon.

En vanlig teori när man talar om studenternas sjunkande förmåga är att det beror på att det är fler som börjar på universitetet i dag. 2011 hade 44 procent av alla 24-åringar börjat studera vid högskolan. Men enligt Hanna Enefalk gäller försämringen alla. De bästa studenterna har blivit sämre. De medelmåttiga studenterna har blivit sämre. Och de sämsta studenterna har inte längre någon gräns för hur dåliga de kan vara. Man skulle kunna tänka sig att det hårda omdömet i debattartikeln skulle ha väckt ursinne hos hennes studenter. Men det har varit tyst.

– De studenter det här gäller tar sig inte igenom en sådan här text. De förstår helt enkelt inte vad det står, säger hon.

Det finns en invändning som alla som oroar sig över ungdomen möter: Det har varit likadant i alla tider. Redan de gamla grekerna, Platon närmare bestämt, tyckte att den efterföljande generationen befann sig på ett sluttande plan. Invändningen är inte helt lätt att värja sig emot, eftersom alla de här varslen om fördumning rimligen inte kan ha varit sanna.

Å andra sidan: Att alla inte kan ha haft rätt betyder inte att alla hade fel. Det är heller inte så att de här lärarna säger att studenterna har blivit sämre på allt. Både Hanna Enefalk och Ebba Lisberg-Jensen vittnar om att deras studenter har en hög förmåga att kommunicera muntligt. En enkät med lärarna på Lunds universitet som Lundagård har låtit göra ger samma bild. Studenternas problem har specifikt med läsning och skrift att göra. Framförallt när det gäller att ta sig igenom eller producera stora textmassor.

Undersökningar visar att lärarna är något på spåren. Läsförståelsen bland vuxna undersöks visserligen inte. Man bara utgår ifrån att de kan. Barnen testas dock regelbundet och statistiken visar att läsförståelsen bland unga har sjunkit dramatiskt sen 90-talet. International Association for the Evaluation of Educational Achievment (IEA) testar nio- och tioåringar över hela världen och på tio år, mellan 1991 och 2001, hade förmågan hos de svenska eleverna försämrats så pass mycket att det motsvarade ett helt skolår. 2001 års tioåringar var lika bra som 1991 års nioåringar. Med 15-åringarna var det ännu värre, särskilt bland killarna.

– 25 procent av dem har en läsförståelse som helt enkelt inte är acceptabel. Man förstår helt enkelt inte vad det står och kommer man till att läsa skönlitteratur så är man helt körd.

Orden tillhör den tidigare riksbibliotekarien Tomas Lidman. Han var ordförande i den litteraturutredning som tillsattes av regeringen 2011 i syfte att utreda litteraturens ställning i Sverige. I höstas presenterade de sitt slutbetänkande för kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Den som orkade ta sig igenom den blev inte särskilt upplyft.

– De här ungdomarna har allvarliga problem. Jag blev alldeles tagen när jag såg de här siffrorna, jag trodde knappt att det var sant, säger han.

Det bör kanske påpekas att undersökningarna använder en ganska snäll definition av vad det innebär att ha god läsförståelse. Det handlar inte om att kunna skilja på olika textstilar eller redogöra för subtila nyanser i språket. Barnen avkrävs ett referat av texten de just läst. De ska kunna berätta vad den handlar om. Det klarar de allt sämre. Och det är det som börjar synas på högskolorna.

– Det här är en utveckling som har pågått under lång tid, så jag tror absolut att man kan dra slutsatser om studenter som kommer till högskolan nu utifrån de testresultat som de hade vid 15 års ålder, säger Tomas Lidman.

Vad innebär detta? På ett samhälleligt plan bör vi kanske oroa oss mest för den fjärdedel av pojkarna som knappt klarar av att förstå vad de läser. De som kommer att ha problem med att köpa en bil eller förstå sitt hyreskontrakt. När allt fler av dem börjar på högskolan så blir det oroligt även i den lite snävare krets som är universitetsvärlden. Upplevelsen att studenterna blir sämre måste vägas mot att utbildningarna har ett ekonomiskt incitament att få dem godkända

– Det här är ingen populär uppfattning, men jag ser en tendens att utbildningarna börjar sänka gränsen för godkänt. Ska vi börja fippla med den där gränsen och sätta universitetets rykte på spel?, säger Hanna Enefalk.

Så långt problemet. Men lösningen då? Litteraturutredningen föreslog ett läslyft för Sverige och riktade särskilt in sig på grundskolan. De flesta är nämligen överens om att det är där det har fallerat. Läsombud på förskolan, krav på bestämmelser om skolbibliotek med tillhörande bibliotekarie och kompetensutveckling för lärare var några av de åtgärder som Tomas Lidman och hans kollegor föreslog för regeringen. Frågan är vad man gör under tiden. Ebba Lisberg-Jensen och hennes kollegor i högskolevärlden har ingen aning.

– Om man inte kan kommunicera med sina studenter – vad ska man då göra? Jag har fått många mejl från högskolelärare och alla är helt handfallna.

Hanna Enefalk är lika rådvill.

– Jag vet verkligen inte vad man ska göra. Jag är bara hemskt orolig för de här studenterna. Om man inte kan skriva en ansökan – hur ska man då få jobb på en global arbetsmarknad?

Kanske finns ett av svaren i Genetikhuset på Sölvegatan. I ett anonymt utrymme på andra våningen sitter tre svensklärare och svingar ivrigt på sina machetes i djungeln av särskrivningar och grammatiska misstag. Elisabet Wilhelmsson, Eva Andersson och Marianne Giselsson jobbar på Studieverkstaden som hjälper de studenter vid Lunds universitet som har problem med att läsa och skriva. De har alla jobbat där sen starten för tio år sen och har sett förändringarna.

− Vi har fler förfrågningar nu. Det blir vanligare att institutionerna kommer till oss och frågar om vi kan ha workshops inför uppsatser. Lärarna har börjat upptäcka det behov som vi har sett länge, säger Elisabet Wilhelmsson.

Hit kommer studenter för att få hjälp att strukturera sin uppsats eller ta sig igenom böckerna. Personalen på Studieverkstaden är lite oense sinsemellan om hur stora problemen är. Elisabet Wilhelmsson vill inte vara så kategoriskt svartsynt. Hennes kollega Marianne Giselsson är dock hårdare.

– En del studenter skriver som man gjorde för några år sen när man gick ut nian. Jag tror att det beror på att man inte tränas i den akademiska kulturen på gymnasiet. Ofta blir de vi träffar förtvivlade för att de inte kan skriva som man ska. På gymnasiet har de bara skrivit personliga berättelser, säger hon.

Med läsningen är det lika illa. Många är inte förberedda på de stora textmassor som sköljer över dem när de kommer till universitetet. När det är dags att skriva uppsats eller hemtenta är det som att hjärnan inte kan sortera mellan de egna tankarna och texten. Resultatet blir att man lyfter ut och sätter in stora textsjok, ofta huller om buller. Det behöver inte ens vara avsiktligt. Hjärnan vet inte när den själv tar slut och när böckerna tar vid.

– Plagiat är ett jätteproblem, säger Marianne Giselsson.

Av naturliga skäl tycker personalen på Studieverkstaden att det finns sätt att hjälpa de studenter som har språkliga problem. Lika naturligt är att ett av de sätten är att ge dem själva mer pengar. Tittar man internationellt är det inte helt utan fog. Studieverkstaden har två heltidstjänster till sitt förfogande. På de writing centres som är vanliga ute i världen är de ofta många fler. Cambridge University har exempelvis tolv heltidsanställda språkkonsulter. Central European University har lika många. Båda universiteten är mindre än Lund. Och båda ligger i länder vars ungdomar är bättre på läsförståelse än i Sverige. Dessutom håller sig många utländska universitet med en veckas träning i akademiskt skrivande för alla nya studenter.

– Man behöver jobba mer med att få studenterna att komma in i den vetenskapliga traditionen. Det skulle egentligen behövas en grundutbildning i den akademiska kulturen, säger Marianne Giselsson.

Annars vadå? Ja, annars får vi antingen ett universitet med lägre och lägre kvalitetskrav. Eller så får vi en stor grupp människor som fösts in på högskolorna för att ha en möjlighet till jobb, men sedan misslyckats. Svensklärarna på Studieverkstaden är inga alarmister, men när det gäller följderna av en befolkning utan språk tvekar de inte att ta till de stora orden.

– Kan du inte argumentera för din åsikt blir du stum, du blir handikappad. Då är det lätt att någon tar över och du blir lättlurad. Det är ett demokratiproblem, säger Elisabet Wilhelmsson.

Eller som Johannesevangeliet fortsätter: ”I [ordet] var liv, och livet var människans ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.

Fakta

[checklist]

Därför blir läsförståelsen sämreLitteraurutredningen pekar på flera möjliga orsaker till att svenska barn läser sämre nu än tidigare.

  • Internetanvändningen: Den som surfar över två timmar per dag är mindre benägen att läsa en bok. Visserligen läser man även på internet, men det är endast under kortare stunder.
  •  Förändringar i skolan: Enligt Skolverket har kommunaliseringen av skolan och det fria skolvalet inneburit att skillnaderna mellan skolor ökat. Det har lett till att personer med utländsk eller socioekonomiskt sämre bakgrund samlas på samma skolor, vilket drar ner resultaten.

Det här säger Lunds universitets lärareLundagård har låtit göra en enkät med lärarna på LU angående studenternas språkförmåga. Det här är några av de svar som de har givit.

  • ”Det är inte framförallt utbildningens kvalitet somär hotad, det är demokratin – människors förmåga att hantera tal och skrift är fundamentalt för enfungerande demokrati.”
  •  ”Det stora problemet är en oförmåga att läsa och arbeta med text och en övertro på möjligheten att snabbt söka rätt på information på internet. Allt  för många uppfattar inte skillnaden mellan kunskap och information, ej heller har de skapat sig en bas av förkunskaper att göra bruk av. Gymnasiet borde definitivt ha gett dem detta.”
  • ”Man undrar vad de sysslar med på gymnasiet.”

[/checklist]

Facebook Comments

You may also like

Nytt avtal mellan kommunen och Lunds universitet

I Lunds Rådhus rådde god stämning när det