”Det handlar ju inte bara om analsex”

Framtiden för unga journaliststudenter bedöms av de flesta som mörk. Men enligt tunga mediaaktörer finns det hopp.

Det är en universellt erkänd sanning att det är en lika god idé att utbilda sig till journalist i Sverige idag som att satsa på en karriär som professionell sumprunkare. Eller gråterska, eller kittelflickare, eller vilket annat sedan länge utdött yrke som helst. De senaste åren har journalistvarslen på mediehusen stått som spön i backen.

Dalande annonsintäkter, och en läsekrets vars medievanor kraftigt har förändrats sedan internets intåg, har lämnat unga journalistaspiranter med febriga mardrömmar om eviga frilansanställningar och med noll möjlighet till fast anställning. Och att skumma igenom redaktionsnedbantningsstatistiken är knappast en aktivitet som bör rekommenderas tidningsentusiaster med hjärtfel.

Bara under förra året flög 398 redaktionella tjänster runt om i landet sin kos, och minst 38 lokalredaktioner lades ner. Under de senaste tio åren har var tredje lokalredaktion försvunnit och var fjärde journalisttjänst har gått samma öde till mötes, enligt tidningen Resumé.

Vidare beräknas det att 2013, intäktsmässigt, var det sämsta året för svensk dagspress i mannaminne – rapporten ”Dagspressen ekonomi”, framtagen av medieforskare på Göteborgs universitet, visar att dagspressens intäkter, bara under året i fråga, minskade med 5 procent.

Den motsatta trenden gäller dock för journalistutbildningarna: Det har beräknats att antalet utexaminerade journalister har ökat med 400 procent det senaste decenniet, och till journalistlinjen på JMK i Stockholm konkurrerade i fjol så många som 2433 sökande om de 43 platserna, har Journalisten rapporterat.

Denna paradox, att antalet redaktionella platser kraftigt skärs ned på samma gång som intresset att studera till journalist synbarligen bara ökar, skapar enligt somliga en inflation på journalister. Arbetsförmedlingens kultur- och mediesektor har följaktligen uppmanat landets universitet att minska antalet platser till utbildningarna.

Jan Helin är chefredaktör på Aftonbladet. Foto: Jens Hansen.
Jan Helin är chefredaktör på Aftonbladet.
Foto: Jens Hansen.

Från ett AF till ett annat AF. När chefredaktörerna Jan Helin, Peter Wolodarski, Fredric Karén och Pia Rehnquist tog plats i Studentaftonsofforna alldeles nyligen var ordet ”tidningskris” en benämning de helst ville undvika att lägga i munnen. ”Paradigmskifte” var ett mer passande ord, konstaterades det (även om Jan Helin påpekade att ordet paradigm kanske inte skulle göra sig så väl på ett kvällstidningslöp; då var ”kris” saftigare).

Digitaliseringens lov sjöngs, och de fyra redaktörerna verkade alla överens – även om de rök ihop på andra punkter, exempelvis rörande ”klickjournalistikens” värde – om att vi befinner oss i ett ”spännande” nytt skede för journalistiken. De fysiska papperstidningarna må vara rökta inom några år, men nyhetsmedierna som sådana kommer att finnas kvar. Det gäller bara att satsa på kvalité, fånga publikens intresse, hitta fungerande betallösningar.

En fråga som dock knappt berördes var just hur anställningsmöjligheterna för journalistkåren kommer att se ut i framtiden. Kommer trenden med nedbantningar av redaktionerna fortsätta? Hur ser det ut för unga journalister som vill ta sig in i branschen under de kommande åren? Har de någon chans att över huvud taget slå sig in på den journalistiska banan?

Lars Johansson är chefredaktör för Helsingborgs dagblad, HD.  Foto: Jens Hunt.
Lars Johansson är chefredaktör för Helsingborgs dagblad, HD.
Foto: Jens Hunt.

Dagen innan Studentaftonen hade en annan redaktör vägarna förbi Lund. Lars Johansson är chefredaktör för Helsingborgs dagblad, HD. Han befinner sig för tillfället på en Gudrun Schymansk homeparty-turné. Anledningen är HD:s sammanslagning med Sydsvenskan.

Nu ska han, de kraftiga neddragningarna på redaktionerna och HD:s minskade oberoende till trots, övertyga läsekretsen om fördelarna med affären, som han hävdar har räddat tidningen från en annars ofrånkomlig ekonomisk krasch.

Hans syn på framtiden för unga journalister är dock dyster. Ståendes mellan ett tjugotal besökare och en Powerpoint-presentation breder han ut sig om papperstidningens snara likvaka.
– Inom fem år har SvD gått i graven, slår han bestämt fast, och när en av åhörarna frågar hur man ska bära sig åt för att få ett jobb på HD, replikerar han nästan muntert:
– Du kan ge upp direkt!

Hans kollega Pia Rehnquist, chefredaktör på Sydsvenskan, befinner sig i ett stökigt rum i AF-borgen efter Studentafton – halvätna mackor ligger och skräpar på ett gammalt träbord, kavajer och jackor ligger hafsigt utspridda på stolarna. Det framgår det att hon är av en annan mening än Lars Johansson beträffande journalistikens framtidsutsikter.

Hon tillbakavisar hans påståenden.
– Det Lars sa får stå för honom. Själv blev jag journalist väldigt sent och det var inte direkt någon som uppmuntrade mig att bli journalist då heller. Jag tror bara att man ska vara väldigt medveten om att det är en bransch med få fasta jobb, säger hon.

Pia Rehnquist är chefredaktör på Sydsvenskan. Foto: Daniel Kodipelli.
Pia Rehnquist är chefredaktör på Sydsvenskan.
Foto: Daniel Kodipelli.

Pia Rehnquist säger att unga journalister framförallt ska sträva efter är att sticka ut – att lära sig saker som ”inte alla andra kan”.
– Journalister har en tendens att, som jag, ha läst 120 poäng statsvetenskap och komma från ett medelklasshem och då kan det vara tufft att hävda sig, slår hon fast.

När hon försöker specificera vad hon menar med att sticka ut, säger Pia Rehnquist att journaliststudentera borde lära sig ”att programmera”, ett spår som även Jan Helin – Aftonbladet chefredaktör, som har vitsat sig igenom Studentaftonen – är inne på.
– Mitt tips till unga journalister är att vid sidan om studera programmering, eller att slå sig ihop med någon som kan det. Det är i axeln mellan journalistiskt kunnande och teknisk kompetens som de framtida arbetena finns, säger han när vi frågar honom hur unga journalister ska bära sig åt för att få jobb i framtiden.

I likhet med Pia Rehnquist gör Dagens Nyheter redaktör, Peter Wolodarski, klart att det är viktigare än någonsin för journalister att sticka ut, att nischa sig. Han talar snabbt och bestämt – lite som när en landslagskapten kommentarer laguppställningar framför ett koppel sportjournalister – om hur mediebranschen har blivit mer talangcentrerad. Även om antalet betalda skribenter kommer decimeras, så kommer en stor del av makten i mediehusen att flyttas ner till enskilda, tongivande skribenter.

Peter Wolodarski är chefredaktör på Dagens nyheter. Foto: Jens Hansen.
Peter Wolodarski är chefredaktör på Dagens nyheter.
Foto: Jens Hansen.

Dessa, betonar han, kommer dessutom att tjäna betydligt bättre än vad de har gjort historiskt sett, och de kommer att åtnjuta större frihet än vad de har gjort tidigare.
– Det kommer att existera större skillnader inom journalistkåren, vilket kommer att slå mot de som är någonstans mittemellan. Det kommer att finnas ett ännu större sug efter talanger än vad det är redan nu, alla mediehusen slåss om dem, så deras situation kommer att förbättras. Av den anledningen ser jag det mycket som min uppgift som chefredaktör att hela tiden vara på talangjakt, och att vårda de talanger vi har, säger Peter Wolodarski.

Studentaftonmedarbetarna signalerar att det börjar bli dags för redaktörerna att röra sig, det vankas gruppfotografering och eftersittning med utskottsmedlemmarna, men innan Peter Wolodarski varsamt föses ut ur presslokalen gör han klart att dagens journalistik handlar mer än att jaga ”klick”. Eller, som han uttrycker det:
– Det handlar ju inte bara om analsex.

Detta apropå Aftonbladet Kulturs Åsa Linderborg, som för några veckor sedan placerade ordet ”analsex” i en rubrik. Syftet var att undersöka hur klickresultatet blev i jämförelse med när de lade ut samma artikel fast med en annan rubrik. Analsexvarianten kom, kanske inte helt oväntat, en större publik till del.

Frågan är snarare, enligt Peter Wolodarski, om journalisten i fråga klarar av att interagera med sin publik.
– Nu handlar det ju inte bara om hur många följare man har på Twitter, men om du som journalist över huvud taget inte har några följare på Twitter, då kanske det är dags att börja kavla upp ärmarna och ta itu med den saken. Fördelen med sociala medier är att du direkt kan se hur olika inlägg retweetas, hur många likes de får, och du lär dig något om publikens agerande, säger han.

Fredric Karén, chefredaktör på Svenska dagbladet, intervjuas efter Studentafton. Foto: Daniel Kodipelli.
Fredric Karén, chefredaktör på Svenska dagbladet, intervjuas efter Studentafton.
Foto: Daniel Kodipelli.

Svenska Dagbladets Fredric Karén siar att vi dessutom inte har sett den sista av alla nedbantningar av Sveriges journalistredaktioner. Sannolikt har de fortfarande inte nått ”rock bottom”, förklarar han uppgivet.

Men han säger sig fortfarande vilja tro att det existerar en möjlighet att som ung journalist av idag att ta sig in på arbetsmarknaden.
– Vid sidan av ”gammelmedia”, så kommer det att dyka upp nya aktörer, vilka kommer att behöva journalister. Det kommer att dyka upp nya tevebolag, och det kommer att dyka upp nya sidor som Nyheter24, som bara är en online-tjänst, men som nu bara anställer och anställer. Vi kommer att se en massa initiativ inom kvalitetsjournalistiken också. Men någonstans tycker jag att man måste utgå ifrån frågan om det finns något behov av journalistik över huvud taget, säger han.
Jag förmodar att du tycker det?
– Ja, det tycker jag, och publiken visar oss hela tiden att det behovet existerar. Så utifrån det perspektivet kan man i alla fall vara lugn, säger Fredric Karén.

Sara Santesson, studierektor för Lunds universitets journalistprogram, delar i mångt och mycket Fredrik Karéns uppskattning av läget. Hennes ljust upplysta kontor är beläget på Språk- och litteraturinstitutionens medieavdelning och hon berättar att universitetet försöker förbereda journaliststudenterna på ett post-examineringsliv utanför de traditionella tidningsredaktionerna.

De allra flesta kommer att ta sig fram som egenföretagare och frilansjournalister, men hon påpekar att journalistutbildning kan öppna upp för alternativa karriärvägar – som till exempel kommunikatör eller webbredaktör – vid sidan av den gamla vanliga journalistvägen.
Om dina barn hade berättat för dig att de hade tänkt studera journalistik, vad hade du svarat dem då?
– Ja, om man brinner för samhällsfrågor och vill bidra till att granska det demokratiska systemet är det en jättebra utbildning. Men man kan kanske inte räkna med att få samma typer av anställningar som var vanligast förr, säger Sara Santesson.

Sara Santesson tillägger att universitetet jobbar aktivt för att förbereda sina studenter för internationella karriärer.
– Bara för att antalet fasta journalisttjänster minskar här i Sverige, så betyder det inte att det ser likadant ut överallt. Nu håller vi på att etablera ett samarbete med Indien, så att våra studenter får prova på att verka i ett helt annat medielandskap, säger hon.

Således kan en eventuell lösning för de journalister som inte har för avsikt att sadla om och ta jobb som till exempel kommunikatörer, vara att söka sin lycka på andra breddgrader. Lämna landet och gå i exil.

Men en annan fråga som kräver sitt svar är vilka konsekvenser som kommer med att den journalistiska bevakningen minskar både nationellt och regionalt. I dagsläget saknar mellan sjuttio och åttio mindre orter lokalredaktioner  enligt rapporten Landsbygd i mediaskugga från Södertörns högskola. Antalet journalister på de lokala redaktionerna har sjunkit med 25 procent.

Likaså har TV4 avvecklat sina lokalredaktioner, samtidigt som de fyra stora dags- och kvällstidningarna i Stockholm – DN, SVD, Aftonbladet och Expressen – har dragit ned på personalstyrkorna utanför huvudstaden, enligt rapporten.

Är inte detta ett hot mot demokratin om något? HD:s Lars Johansson, tillbakalutad bakom ett bord i ett kök på AF-borgens tredje våning, har en del att säga om den rådande utvecklingen.
– I de kommuner där journalistiken överger invånarna uppstår ett demokratiskt underskott. De hamnar i medieskugga. Detta är ett samhällsproblem som jag tycker att politikerna tar på tok för lite ansvar för. Det är inget de bryr sig om och det är inget som de vill debattera. Vad får vi för demokrati om människor inte är informerade? Om de inte har någon kanal där de kan sprida opinion, säger Lars Johansson retoriskt.

Men samtidigt hävdar Lars Johansson att det är omöjligt att ta sig i den svenska redaktionsvärlden. Anser han då att det ändå är lönt att studera till journalist? Eller är det ett dödfött företag?
Nej, till och med Lars Johansson, som under sitt homeparty föreföll så bestämd i sina konstateranden om det hopplösa i att försöka slå sig fram som ung journalist, mjuknar när han ställs inför frågan om undertecknad bör satsa på en karriär inom journalistiken, eller på en populär snabbmatskedja med gyllengula bokstäver.
– Då skulle jag satsa på journalistiken, säger Lars Johansson efter en liten stunds eftertanke.
– Det är ju ändå världens roligaste jobb.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

LUX blåser ut fem ljus

Byggnaden på Helgonavägen 3 huserar fem institutioner där