Plastsupporter i Berlin

”Muren måste falla” ropade de vid frispark i Östtyska ligan. När miljonerna regnade över storklubbarna byggde de upp sin arena för egna händer. En subkulturkåt fotbollshipster drog till Östberlin för att uppleva riktigt supporterkultur hos Union Berlin.

Mitt i den lilla skogen reser den sig, Stadion An der Alter Föresterei. Stadion vid den gamla skogsvaktarstugan. Stadion som Union Berlins supportrar blött för.
Ordagrant, alltså.
När klubben för tio år sedan led av ekonomiska bekymmer startade ett gäng supportrar kampanjen ”Bleed for Union”. Fansen donerade blod till lokala sjukhus och skänkte sedan intäkterna till klubben.

Höstlöven prasslar när det rödvita supportertåget drar fram längs med det skrangliga elljusspåret.
– Vem vet vad den här skogen fått uppleva? hör jag en kille i sliten Fjällräven-jacka säga på svenska. Inom loppet av några minuter lyckas jag även snappa upp franska, engelska, spanska och norska.

Varför har alla dessa utlänningar tagit sig till ett grådaskigt Östberlin för att bevittna en bottenmatch i division två? Vad är egentligen grejen med Union Berlin?

Romantiken

När muren fortfarande ringlade sig genom staden var läktarna på An der Alter Föresterei en av få platser i Östberlin där folk fritt kunde uttrycka åsikter som inte stämde överens med regimens. Storklubben Dynamo Berlin styrdes av säkerhetspolisen Stasi – Union Berlin var den oberoende klubben. Kontrasten till Dynamo har i efterhand spätt på Unions status som en modig klubb som går mot strömmen. Överdrivet eller inte – det är fotbollsromantik när det är som bäst.

Muren har sedan länge fallit – men det har inte Unions kultstatus. Tvärtom, den har aldrig varit större. I en fotbollsvärld där oljeshejker och Tv-magnater styr och ställer som de vill har Union Berlin förblivit en klubb där kommersiella intressen aldrig fått ta överhanden. Rykten om den fantastiska läktarkulturen och den anti-auktoritära attityden har gjort den lilla stadsdelen Köpenick till ett pilgrimsmål för oss som inte hittar vår plats i den moderna fotbollen.

Vi är en del av det växande fenomenet ”fotbollshipsters”. Cynikern skulle kalla oss ”subkulturkåta coolhetskonsumenter”. När andra åker för att se Barcelona och Chelsea drar vi till Hamburg och Livorno. Vi är supportrar som egentligen är för unga för att minnas en tid innan Tv-avtal och Beckham-mani. Ändå åker vi runt i Europa, jagandes en nostalgi som vi aldrig upplevt. Med ett naivt hopp om att fotbollen en dag ska glida ur maktens händer.

Eller så vill vi bara känna oss speciella.

EuforinLitenBerlin3

Väl framme vid stadion klättrar jag uppför trapporna till ståplatsläktaren. Kryssar genom folkhavet till en plats längst bak i mitten. Lagen äntrar planen och Nina Hagens ”Eisern Union” pumpas ut ur högtalarna. De 20 000 på läktarna överröstar lätt punkikonens stämma.

Under matchens första 15 minuter är jag så fångad av atmosfären att jag knappt lägger märke till vad som händer nere på planen. Då har gästande 1860 München redan hunnit ta ledningen efter en misstänkt handtouch. Min högstadietyska är inte tillräcklig för att jag ska förstå vad fansen ropar till domaren, men det är knappast värt att upprepa.

Alla – barn, vuxna, åldringar – sjunger med i sångerna och stampar takten. De knyter högernäven och ropar ”Eisern Union”. Och de slutar inte under de 90 minuter som matchen pågår, trots att spelet nere på plan stundtals är uruselt.

När domaren blåser halvtid har 1860 hunnit utöka sin ledning till 2-0. Till tonerna av The Proclaimers tar jag plats i den 500 mil långa kön för att pliktskyldigt köpa en bratwurst.

Jag står fortfarande vid pissoaren när det kommer bud om att gästerna rivstartat andra halvleken med ett tredje mål. Ett unisont ”scheisse!” fyller det sjaskiga toalettskjulet. Och innan jag armbågat mig tillbaka till min plats har ytterligare ett mål trillat in.

Game over.
Men supportrarna fortsätter sjunga. Högt och stolt.

Jag smakar försiktigt på orden. Eisern. Union. Försöker låta övertygande. Klappar och stampar i golvet i takt med trummorna. Knyter högernäven i fickan.

Men någonting fattas i min röst. Och ju längre matchen lider, desto mer obekväm blir jag av att försöka passa in. Desto större växer sig känslan att jag inte förtjänar stå här, på stadion som supportrarna runt om mig några år efter blodgivarkampanjen hjälpte den fattiga klubben att renovera. 140 000 obetalda arbetstimmar.

Tvivlet

”You come from Stuttgart, you poor fool/You live at Hackeschen, find Union pretty cool”

Sången brukar sjungas av stadsrivalen Hertha Berlins supportrar.
Och den har sin poäng.

Fotbollens kultklubbar har råkat ut för vad jag kallar ”hipsterparadoxen”. Klubbar som går emot strömmen för att bevara sin autentiska atmosfär får en dragningskraft som lockar till sig besökare från världens alla hörn. Folk som inte har någon egentlig koppling till klubben men ändå vill vara hippa. När följarskaran sedan växer förvandlas det som i grunden är alternativt till mainstream, och det autentiska inslaget på stadion minskar.

Många supportrar ogillar detta – och jag förstår dem. Union Berlins mål har varit att bevara sin profil, inte att av princip försöka vara alternativ och annorlunda. Ändå är just den stämpeln som klubben får dras med.

Plastig. Så känner jag mig där jag står med min nyinköpta halsduk mellan två äldre män. Båda bär halsdukar som är flera decennier gamla. Vem vet vilka faror och äventyr de har gått igenom tillsammans med sin klubb?

En del av mig ser äkta supporterskap som något man måste förtjäna. Främst genom att i vått och torrt stå fast vid sin klubb. Men jag stod inte där på läktarna när muren ännu stod stark. Jag har inte lagt sten på sten och byggt en arena. Jag har inte ens ansträngt mig för att lära mig namnet på en enda spelare i truppen.
Nej, jag har minsann inte blött för Union. Jag är jävligt plastig.

Logiken

”Men om du tycker om laget får du väl heja bäst du vill!”

När jag förklarar min syn på supporterskapet för min flickvän svarar hon med ett logiskt resonemang. Så logiskt att det endast kan komma från någon som inte bryr sig det minsta om fotboll.

Men även om jag inte känner så i dag tror jag att hon har en poäng. Om vi vill ha en fotboll som är till för alla, ja då ska väl vem som helst också få skrika sig hesa på läktarna bäst hen vill. Då ska man få ovillkorligt få förälska sig en klubb utan att egentligen förstå varför. Kanske kan till och med vårt engagemang för klubbar som Union bidra till att andra föreningar ser över sina värderingar – och i längden leda till att Union inte cementeras som en alternativ klubb.

Domaren blåser för slutsignal och jag suckar av besvikelse. Då vänder sig en av de äldre männen till mig och ger ett stöttande leende. Ett leende som säger: ”Äh fan, nästa match tar vi”.

Det rödvita tåget drar hemåt genom skogen. Svensken har rätt, skogen har säkert upplevt en hel del. Men efter att ha tillbringat 90 minuter i dess bultande hjärta tror jag det främst rör sig om positiva minnen.

Liten Berlin1

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

En samhällsanalys genom fotbollens glasögon

Trycket var högt. Erik Niva, en av Sveriges