Fastvuxen i en soffa på Ariman

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Fika, dricka öl och hänga på caféer. Studentlivskrönikör Linus Gisborn tar tempen på sitt sociala liv och fasar över att han sitter still så mycket. 

Sitter hemma och gör det vanliga. Jag pluggar, kliar mig på ryggen, småäter ur en gammal chipspåse, tappar fokus, tittar på ett filmklipp där söta kattungar hoppar på en studsmatta. Jag känner mig fullkomligt normal och skriver ner vad jag ska göra i min kalender. Skissar upp min sociala vecka.

Väl inne i kalendern ser jag över veckorna som varit, kikar över axeln på vad jag gjort under terminen.

Ett mönster friläggs, där allt jag gjort de senaste månaderna handlar om tre saker. Att fika, dricka öl eller hänga på caféer. Jag tar insikten med ro. Vad roligt för mig själv, tänker jag lugnt och snällt.

Eller, nej, det gör jag inte. Snarare blir jag bedrövad över hur enformigt jag ordnat min fritid.

Allt handlar ju om att sitta ner! Och gärna med en kaffekopp i handen.

Vad hände med att sporta? Med att lira ett par vändor bowling? Vara aktiv? The old fashion get together. När växte jag fast i en soffa på Ariman?

Jag har blivit en människa som slår dank. En mästare i stillasittande, vars tid värdesätts efter hur många kakor jag ätit under veckan.

Fyra kakor – bra vecka.

Två kakor – skärpning! 

En kaka? Capital Social Failure.   

Hur accepterar en människa att ens sociala liv enbart handlar om att sitta ner?

Jag accepterar det inte. Istället kastas jag ut i en social kris. Känslorna briserar, och för att bättre förstå mig själv försöker jag leta reda på ett par forskningsstudier om stillasittande. Jag vill sätta mig själv i ett sammanhang. Det misslyckas. Går på bio dagen därpå för att ”aktivera” mig och göra något ”klassiskt”, men inser till min fasa att jag bara sitter ner igen. För det räknas väl inte att jag gick till biografen?

Krisen är kortvarig. Efter ett par dagar har jag tänkt igenom allt och skapat reda. Bowling har jag ju aldrig spelat. Jag tyckte inte om att ”sporta”, det var mina föräldrars idé. På så sätt kanske stillasittandet är en naturlig del av min evolution. Vid eftertanke gör jag ju precis vad jag vill.

Och kakor, vad är problemet egentligen? Jag älskar ju kakor.

Kommande termin fortsätter jag med att slå dank på Ariman. Ser fram emot att sitta ihopsjunken i en sunkig soffa och inte röra mig ur fläcken. Att gå bort till disken och beställa en kaka till. Eller, varför inte hela jävla kakburken.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Hemma hos Edilen

I snart ett år har Hanna Dagsgård kunnat