Hittills har alla som ställt upp i den här artikelserien haft sin uppsats bakom sig. Nu träffar Uppsatsbloggen för första gången en person som är mitt i processen. Klara Lindvall berättar om morgnar av bottenlös ångest och Dantes inferno.
Hur mår du?
– Jag mår sådär. Det är mycket ångest. Och den är djup. I Dantes Den gudomliga komedin är helvetet indelat i nio kretsar. Jag har googlat dem och insett att jag passar in i de flesta. Exempelvis straffas de lata i den femte kretsen, de ligger fast på botten av ett träsk. Det är nog den bästa beskrivningen av mitt tillstånd: jag är lat ligger fast på botten av ett träsk. I den sjunde kretsen finns våldsverkarna. Jag är nog inte är där än, men kanske slår jag sönder min dator någon gång framöver. I den åttonde kretsen…
Jag tror att vi måste gå vidare från de här kretsarna, du verkar ha fastnat i dem. Varifrån kommer din ångest? Vad är du orolig för ska hända om du misslyckas med uppsatsen?
– Det är väl att hamna i Dantes inferno på riktigt. Att misslyckas med c-uppsatsen och sedan är det raka vägen till den nionde kretsen.
Det här går inte, kan du vara lite mer konkret och prata om det riktiga livet?
– Förlåt. Egentligen är jag bara väldigt rädd för att misslyckas. Jag har inte så bra betyg så min plan har varit att c-uppsatsen ska bli min biljett ut i det riktiga livet. Det är mitt högskoleprov, kan man säga. Framför allt eftersom mitt riktiga högskoleprov inte gick så bra.
Det känns som att livet står och väger?
– Ja. Mycket därför att jag pluggar utvecklingsstudier, som uppfattas som flummigt. Jag vill gärna skriva en bra uppsats och visa att jag är att räkna med. Att jag sysslar med riktigt vetenskap. Men det är svårt.
Kan du nämna det tillfälle under den här terminen när du mådde som allra sämst?
– Förra veckan. Innan valborg hade jag tänkt plugga ikapp. Varje dag ställde jag klockan på 06.00 för att gå upp och plugga och VARJE DAG försov jag mig till klockan 10. Varje dag! Jag vaknade varje morgon och kände en bottenlös ångest. Jag kände att ingenting kommer bli bra, jag kommer bara försova mig genom livet.
Det är många som mår som du när de skriver uppsats, vad tror du man kan göra åt det?
– Jag tycker att det skulle vara trevligt med lite mer handledning. Någon som höll en i handen. Sedan tror jag också att det är dumt att man skriver uppsatsen som det sista man gör. Det blir så många saker på en gång. Man ska skriva sin uppsats, man ska ta examen och planera sin framtid och söka jobb och praktiker. Allt på samma gång. Pressen blir enorm. Det vore mycket enklare att skriva uppsatsen om man hade en termin strökurser framför sig.
Kan du ha förståelse för folk som tycker att det är fjantigt med studenter i Lund som har ångest över sin uppsats?
– Ja absolut. Det är inte liv och död det handlar om, det ska man veta. Men många, inklusive jag själv, mår dåligt på riktigt. Det har man rätt att berätta om. Men visst, jag har levt oförskämt bra resten av tiden här i Lund. Kanske förtjänar jag den här ångesten. Jag har tagit många lediga eftermiddagar genom åren.
Vad har du att säga till alla studenter ute i landet som skriver uppsats just nu?
– Håll ut, det tar slut snart. Det kommer bli bra. Och glöm inte att dricka vatten.
