Öresundsbron firar sitt 25-årsjubileum i år. För Lundagårds kulturkrönikör Ella Kettula har såväl bron som tågen över den förknippats med vidsträckta äventyr och världens storhet – men denna vår har något förändrats.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Det är möjligt att jag gillar tåg lika mycket som Sällskapsresans Stig-Helmer. Trots det har jag aldrig riktigt relaterat till hans förkärlek för modelltåg. Jag bryr mig heller inte särskilt mycket om vare sig vagndesign eller spårbredder. Nej, orsaken till tågens prominenta plats i mitt hjärta placerar sig i stället på det symboliska planet. Aldrig känns världen så stor och fylld av äventyr som när jag sitter på ett tåg. Länge tänkte jag att det var just storheten som gjorde det hela betydelsefullt.
Som nybliven student tog det inte lång tid för mitt 18-åriga jag att hoppa på färjan från Helsingfors till Stockholm för att sedan fortsätta ner till Köpenhamn och vidare med tåg. Med interrailkortet i handen stod jag med mina oerfarna fötter på tröskeln till världen utanför Norden. Där och då vittnade Öresundsbrons förbisvischande balkar om kontinentens lättillgängliga oändlighet. Nu, sex år senare, är det samma bro som med sina 25 år på nacken befinner sig blickfånget för min masteruppsats. Samtidigt har något förändrats: på sistone har min värld blivit mindre.
Det är väl egentligen inte så konstigt. Utöver arbetet med masteruppsatsen har vårterminen ganska uteslutande präglats av ett familjetillskott i form av en hundvalp. Och med det minskade äventyren ofrånkomligen i omfång. I stället för tågluffande i Europa är det de valpvänliga besöksmål Skånetrafikens nätverk har att erbjuda som står på agendan om helgerna. Men den förkrympta världen är inte bara en fråga om praktikaliteter.
Såväl valpen som uppsatsen har gjort min blick inzoomad till det yttersta. Jag står som förtrollad och ser min hund förvirras och fascineras av humlor och tvestjärtar. Försöker förstå mig på hans beteenden. Håller ständigt ett vakande öga på inkommande hund- och människomöten under morgonpromenaderna. Därefter är det dags att i samma anda arbeta vidare med uppsatsen.
Jag intervjuar tågvärdar för att förstå deras roll och rutiner. Åker med dem i tåget och försöker notera allt jag fram tills nu har tagit för givet. Hur interaktioner utspelar sig, på vilka sätt säkerheten upprätthålls. Jag pratar med lokförare och väktare. Tar anteckningar och foton. Mitt i allt är tåget inte längre ett medel för att upptäcka och uppleva världen, utan i stället den empiriska ingången till frågor om gränspraktiker, mobilitet och identitet.
I början var jag otålig. Väntade på att valpen skulle växa och uppsatsen bli klar, på att tågen åter skulle göra min värld större. Men allt eftersom min insamlade tågdata placerades i ljuset av uppsatsens teoretiska ramverk blev det småskaliga och till synes alldeles vardagliga av större betydelse. Och när vårsolen omfamnade helgutflykterna till Ribersborgsstranden och Ystads pittoreska gator kom jag till ro. Den lilla världen och dess äventyr har börjat kännas rätt stor.
