Inte nationalist, men…

- in Krönika/Studentliv

Ett engagemang som för en utomstående mest framstår som en dålig deal och för den insatta är typ det viktigaste i världen. Studentlivskrönikör Linna Fredström har gått och blivit nationsaktiv.

Jag har gått och blivit förman.

Det är oklart hur det gick till, men nu står jag i alla fall här med inloggningsuppgifter till en grossisthemsida och kalendern fylld av åtaganden.

Mitt engagemang har däremot inte tagits emot väl av nära och kära. Frågan ”varför?” har ställts ofta och enträget, och fram till nu har jag inte haft något riktigt bra svar.

”Man får ju gratis mat och en bra grej att skriva i cv:t” har jag försökt.

Men det där är ju bullshit. Jag kommer ju inte tjäna något på att vara nationsaktiv – i alla fall inte ekonomiskt.

För att nationen ska kunna hålla i gång verksamheten måste ju jag som jobbar acceptera betalning i form av fester och tacksamhetsgester.

Så varför gör jag det?

Att studera är på många sätt en ensam sysselsättning. Visst, man får gå på sittningar och seminarium, kanske skriva en B-uppsats tillsammans med någon, men i slutändan handlar det mest om din egen prestation, utveckling och vinning.

Det kan kännas lite trist.

Då är nationslivet precis tvärtom. Här är jag är ett litet kugghjul i ett maskineri som bara fungerar om alla presterar och engagerar sig och ställer upp fastän de egentligen inte har tid.

I en ganska sunkig källare spenderar jag plötsligt hela dagar, känner mig hemma med de slitna bordsdukarna och bristen på dagsljus. Jobbar timme in och timme ut. Inte för min egen skull, inte för en lön. Jag jobbar för nationen. Nationen och alla dess medlemmar blir så en enhet.

Och belöningen knyter dig bara närmare enheten. Jag går på fester och får förtroendeposter och förmannaförmåner som bara gäller på nationen. Till slut är man helt uppslukad och lever halva sitt liv där nere i källaren.

Men det är något mäktigt med att veta att man är en av alla de tusentals studenter som varit med genom de drygt trehundra år organisationen funnits. Den gemensamma historien, traditionen och språket binder oss samman så tätt att ”nationaliteten” blir den viktigaste komponenten i ens identitet.

Det är nästan som en riktig nation.

Eller en sekt fylld av maktgalna studenter med osunda alkoholvanor.

Jag har fortfarande inte bestämt mig.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Hemma hos Edilen

I snart ett år har Hanna Dagsgård kunnat