Jag spelar mina låtar på repeat

- in Kulturkrönika

Musiken bygger identitet men har ingen instruktionsbok. Amandus Gustafsson ger exempel på dess utveckling och användning, samt personliga misslyckanden.

Musiken är nödvändig, för nattklubbar, jazzkvällar, för att avvärja småprat på stan eller på bussen. Allt sker till toner som strömmar ur högtalare, förstärkare, hörlurar. Vad som spelas är dock en mer komplex fråga. En som riktar sig till dig, mig, dig, och dig, och dig. Frågan engagerar alla som formar och formas av musiken de väljer. Hur ska musiken hanteras?

På dagens musiktjänster är allting strömlinjeformat. Utan minsta friktion finns förvalda spellistor, konceptdesignade och specialinriktade. Ny musik, gammal musik, ompaketerad gammal, musik för oktober, för ensamma kvällar, för fest, för fokus. Tillgängligt är även artistsidor med presentation och bakgrund, artistens tio mest spelade låtar, bilder, kommande live-framträdanden i närheten, samt en katalog av album genom åren. Överflödet av information om – och kontroll över – musiken skapar förvirring, obeslutsamhet.

Mycket kritik har slungats mot mitt missbruk av konceptet spellista. Det som innan var upp till artisten eller producenten har i dag lagts i händerna på konsumenten. Kritikerna, nära och kära, menar att jag inte kan hantera detta ansvar. Jag anklagas för att ha flera spellistor som enbart är hela album, att min genreblandning skär i öronen, att namnen är obegripliga alternativt fantasilösa (exempel som ”90” och ”Jazzing” listas). Men det största brottet anses vara en-låt-spellistorna. Där är inställningen ”repetera”, den fortsatta uppspelningen av ett och samma spår, permanent påslagen.

”You’re Dead you’re dead you’re dead” – Norma Tanega skränar fram tonerna. Låten kör om och om igen, tre till sju timmar per dag. Så kan en vecka pågå. Men det rör sig inte om någon jazzklubb. Nej, ambitionen är koncentration. Öronen ska fyllas av musiken så att ögonen kan läsa och hjärnan tänka. Åtminstone vill jag tro att det leder till fokus. Det som också händer med hjärnan är att dopaminreceptorerna blinkar, substanserna flödar och skapar måendet. Kanske har jag ovetande blivit bränd i nervbanorna.

Nå, hur ska vi hantera musiken? Jag hinner inte fundera över svaret, låten har börjat om igen.

Facebook Comments

You may also like

Scrolla, gilla, dö

På gott och ont är det digitala och