Kunskapsbrister lämnar ringar på vattnet

Skolverkets alexanderhugg för att lösa frågan om undervisningstid på högstadiet resulterade i ett högljutt motstånd, offentliga klargöranden och slutligen ett tillbakadragande av förslaget. Hur tänkte Skolverket och spelar det någon roll?

Tärningen var kastad. Lärarna rasade, historikerna rasade och bildningsnivån rasade. Sällan har förändringar i läroplanen för samhällsämnen orsakat en lika strid ström av protester som när Skolverket för några veckor sen lade fram förslaget att slopa antiken som epok i historieundervisningen på högstadiet. Innan de efter kritikstormen var tvungna att dra tillbaka förslaget, bör tilläggas.

Själv kände jag mig mer besviken. Besviken på att historia marginaliseras som ämne och att en central epok av historien skulle försvinna från undervisningen. Men för att på något sätt legitimera denna besvikelse vill jag förklara mig. För till skillnad från Skolverket anser jag inte att man kan förstå den stora bilden om man inte förklarar och förstår dess beståndsdelar.

Argumentet som Skolverket angav för förslaget är rimligt i sig – tiden räcker helt enkelt inte till för att kunna säkerställa kvalitén på historieundervisningen i relation till vad som ska täckas. Samtidigt måste man fråga sig om det är ett problem som bäst löses genom kapning av ämnet eller minskande av tiden som andra ämnen upptar? Är t.ex. slöjd verkligen ett lika nödvändigt ämne som historia? Smörknivar och fågelholkar i all ära, men historia ger nog betydligt mer tvärvetenskaplig förståelse än vad svarvning ger.

Men har förslaget någon betydelse för oss universitetsstudenter? Varför bry sig om högstadieelevers historieundervisning?

Är det något jag lärt mig under otaliga kurser på universitetet så är det att kunskap är kumulativt. Precis som historiens skeenden är kunskapen komplext sammanflätad med tidens och tankens trådar. Oavsett när man börjar tumma på denna princip, på högstadiet eller på högskolenivå, så lämnar kunskapsbrister ringar på vattnet.

Historia är en fråga om bildning, och bildning en fråga om klass. Genom den svenska skolan får miljontals barn chansen att forma sina liv efter eget tycke – alla ges samma möjlighet att nå så högt eller lågt som de vill. Detta sker dock på premissen att utbildningen också tillgodoser allas behov, att rätt saker lärs ut. Alla familjer har inte lexikon, faktaböcker eller ett naturligt intresse för historia. Men det är heller inget problem, eftersom familjen inte ansvarar för utbildning. Bildning behöver inte vara en klassfråga, men kan lätt göras till en.

Skolverkets förslag skulle ha inneburit ett negligerande av kunskapen om de första civilisationerna i Mellanöstern, vilket tvunget leder till en mer europacentrerad historieundervisning. Ett faktum som klingar i otakt med samtidens interkulturella ambitionsnivå. Symptomatiskt nog skulle förslaget ha kunnat föra oss in i en tid inte helt olik medeltiden. Antik estetik skulle vara främmande, romersk statskonst förvånande och grekisk filosofi förbisedd.

Jag kan tyckas vara alarmistisk, men om attityden att radera undervisning visar sig vara ett stilleben av mentaliteten i svensk utbildningspolitik, så är jag gärna den första som ropar varg. Jag vill kunna förstå våra liv och vår värld, och att alla ska ges samma möjlighet att rannsaka universum och existensen. För det är väl ändå det som är meningen med alla dessa år av utbildning? Som Platon säger “Ingen lag eller förordning är mäktigare än förståelsen”, men utan kunskap är förståelsen en omöjlighet. Et tu, Skolverket.

Facebook Comments

You may also like

Största problemet med högskoleprovet är inte fusket

Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Elfva Barrio skriver om hur