Den lagenliga ondskan

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Såhär i efterförloppet av Siste april vill jag belysa vikten av respekt för sina grannar i studentområden. 

Kära medstudenter.

Samma husregler gäller hos AFB som på ickestudent-områden: Klockan 22-07, helg som vardag, har din granne rätt att anmäla sådant som stör grannfriden, samt tolkningsföreträde för vad detta innebär.

Som AFB-hyresgäst har man sällan denna risk i åtanke, eftersom hyreskontraktet inte sällan står i kontrast till det oskrivna, sociala kontraktet. Det som uppstått ur en informell enighet om studentlivets beskaffenhet och önskvärda fortlevnad. Detta kontrakt inbegriper en ömsesidig tolerans inför studentikosa helgvanor, inom rimlighetens gränser. Oenigheter om var dessa gränser går åtgärdas enkelt genom en enkel påknackning.

Jag vill understryka en sak avseende det sistnämnda, med risk att framstå som ett odiplomatiskt rövhål:

Att före midnatt en helgdag kräva stiltje på ett studentområde är att betrakta som ett närmast fascistiskt kontrollbehov.

Påknackning bör härav föregås av en stunds introspektion. Men påknackar-fascisten är trots allt högt överordnad den besläktade betafascisten, vars präktighet åtföljer en konfrontationsrädsla så bottenlös, att den gladeligen offrar all tillstymmelse till solidaritet för en möjlighet att kuva sin omgivning utan risk för mothugg eller ögonkontakt.

Låt mig utveckla med en personlig anekdot. Det är 30 april, en högtid ni säkert känner till och eventuellt minns något av. Jag vördar denna afton tillsammans med ett restriktionsenligt antal kamrater och en sliten blåtandshögtalare som med pinsam lätthet överröstas av normal samtalston.

Klockan 23 ringer en man i uniform på dörren. Scenariot tycks lovande, tills jag ser Securitas-bilen bakom honom och inser situationen:

Jag har blivit angiven. Anonymt och oförvarnat angiven av min egen granne, för att jag spelat musik. Klockan 23. På Siste april.

Som medstudent inser du kanske den kontextuella absurditeten i detta, och sympatiserar med det slukande begär som fyller mig i stunden: Hämnd! Jag kräver hämnd medelst spydig ordväxling!

Men mot vem? Hur? Med det formella regelverket som svärd och sin anonymitet som sköld, är betafascisten en så gott som oövervinnlig fiende.

Denna utläggning kan för den trångsynte framstå som ett överarbetat sätt att rättfärdiga följande handling: När Securitas lämnar brottsplatsen, sätter jag på högtalaren igen. Jag vägrar låta den lagenliga ondskan segra. Inte såhär. Inte klockan 23. På Siste april.

Följande måndag vill bovärden veta varför Securitas var här två gånger. Jag önskar att jag kunde förmedla digniteten av den oförrätt jag utsatts för, men han skulle inte förstå. Jag står alltjämt maktlös inför min oidentifierade betafascistgranne, vars brott mot det sociala kontraktet aldrig kommer att behöva sonas för.

Mitt sista hopp är att hen läser Lundagård.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.