Verkligheten rämnar i Jon Fosses romanbygge

- in Kultur, Kultur & Nöje, Recension

Alkoholism, Gud och ensamheten är några av de teman som behandlas i den norska författaren Jon Fosses senaste bokprojekt. Lundagårds Alve Rauer läser en stor romanupplevelse som det är svårt att riktigt njuta av.

Jon Fosses roman Det andra namnet omfattar de två första delarna av sju i den norska författarens storverk Septologin. Sammanlagt sju böcker har det blivit, utgivna i tre band. Ett stort arbete, som hållits hemligt av det norska förlaget, då Jon Fosse varit rädd för att dö innan böckerna blivit färdigskrivna. Nu ges alltså den första delen i serien ut på svenska.

Är det minnet av sig själv han ser, eller är det bara ett sammanträffande?

Boken kretsar kring berättarjaget Asle som lever utanför staden Bjørgvin i Norge. Där har han bott i hela sitt liv, där gick han på konstakademin och där levde han ihop med hustrun Ales fram till hennes död. Men i Bjørgvin finns också en annan Asle. Också han är konstnär, men gravt alkoholiserad. En kväll hittar berättaren Asle sin namne avsvimmad i snön, och kör honom till sjukhuset. Konsekvenserna av detta, dels de rent praktiska, men också de själsliga, utgör ramen för berättelsen.

Omslag till ”Det andra namnet”. Albert Bonniers Förlag

Redan på bokens första sidor väcks frågan om vad som egentligen är verkligt. I tankarna förflyttar sig berättaren Asle in i sin namnes huvud, och tillbaka igen. I en annan scen iakttar han ett ungt par på en lekplats; också detta beskrivs från deras perspektiv. Även de visar sig heta Asle och Ales. Är det minnet av sig själv han ser, eller är det bara ett sammanträffande? Och den parallella Asle som ligger på sjukhus och skakar i delirium, vem är han i förhållande till berättaren?

Dessa frågor kan tyckas viktiga, men att söka svaren på dem under läsningen av boken utgör snarare ett hinder än ett sätt att närma sig den verkliga berättelsen. Språket rusar ständigt vidare, och de stunder av frid som uppstår i replikskiftena bryts snabbt av i ny rörelse.

Det centrala i boken är inte dess handling. Snarare är det beskrivningen av människorna som betyder någonting, deras tankar och göranden. Samtalen, vilka spår de sätter i berättaren och människan. Och ensamheten. Ensamheten är central. Men även Gud, och konsten.

Det är inte bara på grund av omfattningen om sju böcker som Septologin kan kallas en stor romanserie. En bok kan vara mycket. Det kan vara en gripande historia, men också en värld, ett universum. Man ska dock akta sig för att definiera ”stor” litteratur. Samtidigt är det svårt att inte tänka i de banorna när man läser Det andra namnet, just för att den handlar så mycket om det existentiella, det svåra i att vara människa. I en sådan bok blir litteraturen som produkt mindre central, och bilden av litteraturen som konstverk tydligare. Att ta sig rätten att skriva en sådan bok är få förunnat, och spännande att läsa.

Samtidigt som boken skildrar det som är svårt, är den också svår att helt ta till sig. En bidragande orsak är att Jon Fosse skriver boken utan att använda sig av en enda punkt. Det känns stundtals mer som en gimmick än som någonting man som läsare har någonting ut av. Det gör också att jag ibland känner ett motstånd när jag ska plocka upp den, och att mina tankar vandrar iväg på andra håll medan jag läser.

Men när det glimrar till är allting ändå glömt och förlåtet. När språket låter berättelsen röra sig sömlöst mellan människor och genom tiden är romanen gripande, tankeväckande och mycket, mycket bra.

Det andra namnet är en stundtals svår bok att riktigt njuta av. Men när den är som bäst närmar den sig vad det innebär att leva. Och bara det gör den värd att läsa.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.