Om en halvtimme träder Felicia Takman plats på Stora Scenen. Lundagårds Clara Castenfelt bjöd upp henne till redaktionen för ett samtal om katastrofer och musikbranschen.
Hur kändes det att bli nominerad till en grammis?
–Det var jätteroligt! Att få gå på Grammis, och sitta vid nomineringsbordet … jag var helt slut efter en sån intensiv grej. Man kände att man blev hyllad, trots att man inte vann. Jag delade bord med Clara Klingenström, Miriam Bryant, Victor Leksell, och Markus Krunegård. Det var ett gött gäng att sitta med!
Du tilldelades ”Framtidens Artist” av P3. Ser du dig själv som en artist av framtiden?
– Jo men definitivt. Titeln står ju för “du har nyligen börjat, och vi tror på dig långt fram”. Jag hoppas kunna fortsätta i många, många år. Det här är ju bara början, liksom. Det är fint att folk tror på en, och det man drömmer om. Jag tänker att jag ska vara en av de stora namnen, och några år. Det behövs lite nya.
Hur är tålamodet, med tanke på den takt du pumpar ut musik i?
– Dåligt! Under corona har jag inte haft något annat att göra. Varför ska låtar ligga och skava tills jag tröttnar på dem? Ut med dem, så att jag kan få skapa nytt! Jag tror att i mitt fall så har det nog bara gjort gott. Jag har inte kunnat vistas i andra musikforum förrän nu, så det har gett en stor bredd. Det är också kul att folk har mycket att hitta när folk upptäcker mig nu.
Blir du rastlös, när du fått så mycket uppmärksamhet och samtidigt är ny i musikbranschen?
– Ja, det gör det garanterat. Jag vill bara att saker ska hända snabbare än vad de gör. Folk utifrån tycker att det går skitfort, men för mig går det så långsamt.
Har du alltid vetat att du ska vara artist?
– Jag har alltid drömt om det, och när jag var liten sa jag det liksom. Sen under skoltiden trodde jag nog inte det, för att jag tyckte att det var jobbigt socialt. Att stå på scen var jag livrädd för, och sjöng hemma i duschen. Det var långt bort då, men så känns det inte längre. Jag gick sam-musik, för att ha något att luta mig tillbaka på. Jag visste inte vad jag höll på med under gymnasiet. Ett tag trodde jag nog att jag skulle bli journalist – att få skriva. Sen tänkte jag också som alla andra, typ reklam.
Gillar du din egen musik, eller är du en lidande konstnär?
Foto: Saber Malmgren
–Allt jag släppt är jag svinstolt över. Samtidigt känner jag att jag idag inte hade velat göra det jag gjorde för två år sen. Man tappar det ganska fort, och går vidare. Allt gammalt känns längre och längre ifrån. Varje gång jag skickat in en låt till Spotify så har jag varit svinnöjd, och det är jag glad över. Det har varit 100% jag från början. Men jag har också vaskat så jävla mycket låtar. 95 gånger av 100 är det diss.
Temat för årets Lundakarneval är katastrof. Vad är den största katastrofen som hänt dig under ditt artistliv?
– Det sker väl små katastrofer hela tiden. Senast igår så låg jag hemma i sängen och undrade “varför håller jag på med det här”? Det kommer små kraschar minst två gånger i veckan, när allt känns meningslöst. Sen hittar man grejerna som är bra. Det är mycket självtvivel och självhat, och också dagar där man känner att “jag är fan bäst i hela världen”.
