I ”The Withdrawal” sparas det knappast på krut när vänsternestorn Noam Chomsky utvärderar västvärldens decennielånga demokratibyggnadsprojekt i mellanöstern. En bok om fiaskot som varit kriget mot terrorismen.
Generellt har den socialistiska vänstern konsekvent varit bättre än högerintellektuella på att förstå och analysera konsekvenserna av västvärldens utrikes- och försvarspolitik. Jag dristar mig till tro att det beror på att de, till skillnad från diverse rosenkindade liberala drömmare, aldrig köpt idén om att den fria världens inrikespolitiska styrelseskick – demokrati – alltid förklarar och ursäktar dess agerande gentemot omvärlden. Den misslyckade brittisk-franska invasionen av Egypten 1956 för att säkra kontrollen över Suezkanalen eller Israels kolonisering av Västbanken kan ju knappast försvaras med att ”länderna ändå är demokratier”.
Från denna vänsterposition tar amerikanska Noam Chomsky och den indisk-amerikanska socialisten Vijay Prashad sin utgångspunkt i den nya boken ”The Withdrawal”. Boken är skriven i transkriberad dialogform där Chomsky och Prashad diskuterar konsekvenserna av den fria världens – med i USA i spetsen – militära interventioner i Irak (2003–2011), Afghanistan (2001–2021) Libyen (2011), och Syrien (2014–2019), samt dess relationer till utmålande nemesis-stater som Iran och Kina.
På det stora hela har titelförfattarna har helt rätt i att det är utkomsten, inte motiven, som bör bedömas när det gäller militära interventioner. Och så här drygt 20 år efter att det äventyr som kallas kriget mot terrorism inleddes är det svårt att inte ge dem rätt: amerikanerna (och somliga euroepiska medlöpare) missbrukade sin totala militära och ideologiska hegemoni efter kalla kriget. Konsekvenserna är till synes otaliga; hundratusentals döda; framväxten av IS; migrationskrisen till EU; förvandlandet av Libyen till en imploderat stat; stärkandet av Irans inflytande i Syrien och Irak. Till och med Irans motiv att anskaffa kärnvapen har förstärkts då FN:s stadgar helt frångåtts och påvisat att den enda fullständiga garanten mot utländska interventioner är innehavandet av Bomben med stort ”B”.
Även om man inte håller med författarna – det finns trots allt goda grunder för att vilja undanröja en psykopatisk massmördare som Saddam Hussein eller talibanregimens könsapartheid – är boken förhoppningsvis en tankeställare för sådana som inbillat sig att demokrati bör spridas med svärdet och inte pennan.
Ungefär tretusen dog i 11-september-attackerna – hundratusentals i Irakkriget. Krigsbrotten är otaliga, ingen ställs till svar – precis som inga ryssar kommer dömas för de krigsbrott som begåtts och begås i Ukraina.
Däremot anas genom boken en undfallenhet inför att närmare vilja bedöma styrelseskicken i exempelvis Kina, Syrien, Iran, Libyen och sätta de i proportionen till västvärldens agerande gentemot länderna. Kanske har Kina och Iran rimliga säkerhetspolitiska invändningar mot Washingtons hycklande inringningspolitik, men det är också fullt förståeligt att USA och dess allierade, både ur strategisk och moralisk synpunkt, vill göra allt i sin makt för att bekämpa stater som Iran och Kina; att påstå något annat är att vilja göra världen betydligt enklare än vad en egentligen är. Och att förenkla världen är det sämsta man kan göra som samhällsdebattör.
Dilemmat kvarstår alltså: Om västvärlden inte agerar och sanktionerar anklagas den för att vara cyniska kapitalister som göder autokratier, men om västvärlden intervenerar beskylls den för att vara nykoloniala imperialister som vill styra världen.
