Jag behöver aldrig möta mordhuvudstadens misär

- in Krönikor, Utbytesstudier

I vissa stadsdelar lever 70 procent av alla barn i relativ fattigdom, medan jag sitter i Glasgows välbärgade kvarter och läser Marx. Jag har svårt att inte känna mig som en hycklare, skriver Lundagårds utbyteskrönikör Vera Svahn.

Vi inleder denna krönika med en kort historielektion. Håll i er.

Under 1700- och 1800-talet var Glasgow en av världens ledande industristäder med skeppsbyggnad, textil, och järn- och stålproduktion. Under 1900-talet drabbades dock staden av ekonomiska kriser och hög arbetslöshet. Trots de senaste decenniernas satsningar på turism, finans och kultur har Glasgow fortfarande stora socioekonomiska problem.

Hög kriminalitet har resulterat i att Glasgow sedan början av 2000-talet gått under epitetet ”murder capital of Europe”. Staden utmärker sig också genom den utbredda fattigdomen. En studie från 2018 visar att de tio mest missgynnade områdena i Storbritannien ligger i Glasgow. Här lever över en tredjedel av alla barn i relativ fattigdom. I vissa områden är siffran så hög som 70 procent.

Det är svårt att ta in den statistiken, särskilt om man pluggar på ett prestigefullt universitet och bor i Glasgows rikaste kvarter. Vardagen är inte helt olik den i Lund. På vägen till föreläsningarna ser jag pensionerade akademiker rasta sina små påpälsade Cockerspaniels. Här ligger pittoreska butiker som säljer specialdesignat omslagspapper och doftljus för 300 kronor. I en annan del av staden är det annorlunda.

Som sociologistudent läser jag dagligen om nyliberalismens paradigm ock konsekvenser. Klass hit, och klass dit. Jag har nog inte varit på ett enda seminarium där de bourdieuska termerna socialt och kulturellt kapital inte nämnts. Och låt oss inte ens gå in på begreppet habitus eller Karl Marx idé om falskt medvetande. Och det är lätt att känna sig som, ja, en jävla hycklare då.

Man kan vara på olika ändar av det politiska spektrumet, men ändå enas om att något är snett när människor inte har råd att köpa mat till sina barn. För många av oss tror jag att det är svårt att ens föreställa sig lösningar. Vi må vara den mest utbildade, pålästa generationen någonsin. Men akademin ger oss teoretiska förklaringar, inte lärdomar om hur vi ska göra skillnad.

Min kollega Erik Lindberg skrev för ett tag sedan en studentlivskrönika om ungas oförmåga att visualisera en god och hoppfull framtid, något jag känner igen alltför väl. Jag hade hoppats på att en examen skulle göra mig lite mindre handfallen inför de problem vi står inför. Jag hade fel.

Universitetet fostrar oss till akademiker, inte aktivister. Må så vara. Men efter 180 högskolepoäng registrerade i Ladok har man klättrat upp i ett elfenbenstorn – och då är det riktigt svårt att ta sig ner.