Det är lätt att bygga upp bilder om vem en är och bör vara, mindre lätt att släppa dem när de inte längre stämmer. Det skriver Lundagårds redaktör Alexandra Roslund i ledaren för Lundagård #3 2023.
När jag var åtta bestämde jag mig för att jag ville spela piano. Jag såg mina vänners flinka fingrar dansa över tangenterna och skapa tonerna till ”Für Elise”, nog skulle väl jag också klara av det?
Tre år senare satt jag och envist plinkade på den gråa keyboarden som mina föräldrar skyldigt hade placerat i vardagsrummet. Men inte var det några Beethoven-verk jag hade fått i läxa.
Nej, efter tre år av pianolektioner hade jag äntligen fått lära mig min första riktiga melodi och inte bara hur olika ackord såg ut – äntligen skulle jag lära mig ”Blinka lilla stjärna”.
Jag tänker ofta på den där fräkniga lilla rödtotten som bestämt försökte intala sig själv att hon var en pianist, att hon var musikalisk – trots att bevisen sa det motsatta och att hon egentligen inte ens tyckte att det var särskilt kul.
Lunds universitet och studentlivet känns ibland som en reflektion av mitt yngre jag. Envist klamrar vi oss fast vid ett historiskt arv, på en nivå som enligt en av experterna i den här tidningens reportage
(s. 13–15) riskerar att ge ett intryck av universitetet som ”konservativt och främmande” snarare än anrikt och inbjudande.
Jag säger inte att det är fel att vara mallig över sin historia – jag själv är redaktör för en tidning som stoltserar med att vara Sveriges äldsta studenttidning. Men akademin och tillhörande studentliv tenderar att fastna i en illusion av hur saker borde vara samtidigt som verkligheten är en annan.
Studenter klamrar sig fast vid gymnasietidens bild av sig själva som ”duktiga” tills de går in i väggen. Och tidigare den här månaden kunde Lundagård rapportera om hur kårernas låsning vid att ständigt framstå som enade återkommande orsakar fulspel när det är val till Lus-presidiet – det verkar vara lättare att baktala individer än att diskutera vad man inte kommer överens om och därmed riskera att rasera konsensusfasaden.
Nog är det lätt att fastna. Att bygga upp förväntningar utåt – men framförallt mot sig själv – om vem en är. I det här numret av Lundagård har vi valt att fokusera på dessa fasader som medvetet eller omedvetet byggs upp.
Från en förenings tankar om sina traditioner som historiska, när de inte ens existerade för 30 år sedan, till ett porträtt av en av de som just nu restaurerar en av Lunds mest anrika byggnader.
Det är kanske dags att släppa taget om den metaforiska pianopallen och utforska vilka vi faktiskt är – jag tror att det i slutändan är hälsosammare.
