Den svenska konstnären Leif Holmstrand ställer ut en eklektisk samling av både nya och äldre verk på Malmö Konsthall under våren. Alice Nyberg Westerlund ser en utställning där konsten både imponerar och berör, men där upplevelsen också stympas av Konsthallen som rum.
Hela Malmö osar februari, det är grått och pissigt. Den stora betongytan utanför Malmö Konsthall ligger öde. Det blåser halv storm och galningarna som envisas med att cykla vajar till när vinden griper tag i deras vinterklädda kroppar. Jag svär tyst för mig själv när min jacka blåser upp för hundrade gången. Drar ner mössan för att inte förlora den i blåsten.
Annat är det inne på konsthallen. Där är det tyst och stilla, och på något sätt känns ljuset som strömmar in genom takfönstren varmare och mjukare än det disiga februariljuset utanför. På vägen in möts jag av en tystlåten man som frågar om jag är där för pressvisningen. Ja, pustar jag, röd i ansiktet av stress.
Det är en handfull journalister som har samlats på Malmö Konsthall för att ta del av förhandsvisningen av Leif Holmstrands utställning Termiternas liv: Slutet. Innan rundvisningen ges en stund att botanisera på egen hand. Det finns mycket att titta på, lokalen är fylld till brädden med olika verk och det är svårt att veta i vilken ände man ska börja. Jag dras till ett verk som består av demolerade köksmöbler och börjar där. På undersidan av varsin halva av ett sönderslaget köksbord sitter skyltar med texterna GAZA EXIST, (inte att läsa som ett påstående, utan en uppmaning, berättar konstnären senare under rundvisningen) och 2023-10-07 ASK WHAT IS THAT HORROR I DO NOT WISH TO PERCEIVE.
av Leif Holmstrand på Malmö Konsthall.
Foto: Helene Toresdotter.
Verket påbörjades i oktober 2023 som reaktion på det som händer i Israel och Palestina. Snabbt inkluderades det i utställningen, det skedde så tätt in på öppningen att det inte ens står med i utställningskatalogen. Händelsen understryker en av de saker som utmärker Leif Holmstrands konstnärskap: Konsten att vara dagsaktuell i alla lägen. Att vara närvarande i samtiden. Han rör sig mellan teman som är brännande aktuella, den queera kroppens plats i kollektivet är ett sådant. Familj och mellanmänskliga relationer ett annat.
Det är en utställning som rotar sig i olika utforskanden. Många av verken refererar till såväl 60-, 70- och 80-talens dragkultur, som Japansk samtidskonst. Det ter sig som ett sätt att närma sig frågan om den egna identiteten, eller kanske snarare den kollektiva identiteten. Varför inte både ock? Utställnignen rymmer många olika uttryck. Det är fotografier. Det är skulpturer. Det är texter tryckta på handvävda tygstycken. Det är fåtöljer omslutna av virkad hampa. Det är handgjorda dräkter som används av konstnären i olika performanceverk. Och inte minst, performance som konstform. Holmstrands konstnärskap verkar helt sakna gränser, både vad gäller material och uttrycksform.
Varje verk är väl genomarbetat, det märks, och tydliga tankar och förklaringar går att peka ut som en stadig grund, men det blir långt ifrån högtravande. Det är en utställning som varken stänger ute eller sparkar nedåt. Den är ömsint och omhändertagande. Även för den som inte står med båda fötterna i konstvärldens trånga rum. Det är verk som bjuder in och säger Du behöver inte fatta, du är välkommen att bara titta. Iaktta. Njuta av det monumentala i en fem meter hög stapling av barnvagnar, byråer, tallrikar, tavlor och annat bråte.
Men någonstans tappas den där monumentala känslan bort. Kanske är det lokalens storlek som blir till utställningens nackdel. Det som skulle vara storslaget och omvälvande blir förkrympt och förringas till någonting jag nickande passerar i ett avslappnat strosande. Jag ser konstverk som skulle kunna riva upp djupa sår, och jag ser vad hela utställningen skulle kunna ge. Därför blir jag extra provocerad när den inte riktigt når hela vägen fram. Och jag vill komma ända fram, jag kräver det faktiskt. Framför allt när det är så himla nära. Jag blir imponerad och inspirerad, absolut. Påverkad till och med. Men utställningen drabbar mig inte på det där sättet när man går ut med en känsla av Vad fan hände precis?
Jag ser potential för en gränslös utställning med fuck-you-kapital och känslan av att dränkas i intryck, men går därifrån lite småbelåten. Hela tiden med en längtan efter mer. Som när man på språng kastar i sig en korv på pressbyrån, hungern stillas en stund, men om en halvtimme, fyrtiofem minuter kommer magen börja ropa efter mer. Konsthallen, I love you, men ska ni ställa ut banbrytande och gränsöverskridande konst, behöver ni prestera mer än med en trött standardiserad hängning. För att (lite slarvigt) citera mina lärare från högstadiet: ”Sluta kasta bort er potential. Skärp er och ta vara på det ni har.”
