En familjehistoria upprepas mitt i Sareks vildmark när Magnus Granér bokstavligt talat går i sin förfaders skidspår uppför Sveriges sjunde högsta topp. Isak Aho Nyman har sett "Längtan till Áhkká", en dokumentär som missar det intellektuella djupet men som slår an med ren känsla och stil.
Efter att ha hittat en dagbok från sin mormors far beger sig den prisade svenska friskidåkaren Magnus Granér ut på expedition. I dagboken står nedskrivet ett vittnesmål från den första dokumenterade skidbestigningen av Áhkkás stortopp. Med några vänner ger sig Granér ut för att i så gott som möjligt reproducera den expedition som hans förfader gjorde, exakt hundra år tidigare. Längtan till Áhkká följer Granérs expedition, med vackert och suggestivt foto. Sareks vidder är bitvis rent lamslående, bilder flimrar förbi av vita fjälltoppar och långa mjuka sluttningar ner mot bergssjöar.
Men hur vackra bilderna än är så är det inte det visuella som driver filmen framåt. I stället är det omgivningen som står som huvudrollsinnehavare. Både Magnus Granér och Co’s samtida expedition och Arthur Thelins hundraåriga motsvarighet kretsar kring en djup och bergstark kärlek för naturen och människans relation till den. Genom utdrag från Arthurs dagbok som läses upp löpande under filmens gång får vi höra honom lyriskt beskriva upplevelsen av berget, såväl utsikten som den pinande vinden i baslägret.
I en särskilt drabbande sekvens ringer Magnus Granér till Arthurs dotter och berättar att han står på toppen av berget. Magnus klarar knappt av att uttala bergets namn innan han brister i gråt, och när han sedan ringer sin mamma för att berätta samma sak slutar samtalet med att både mamman och Magnus fäller åtskilliga tårar över både ödet och utsikten. Det är de här samtalen med den äldre generationen, både indirekt genom Arthurs dagbok och direkt genom möten med Magnus mamma, morbror och Arthurs dotter som visar exakt hur stark kärleken till berget och naturen verkligen är.
Filmen är tydlig i att det finns en respekt för och en längtan och kärlek till bergen, till naturen och till det mystiska som kan rymmas där. Samtidigt lyser miljöperspektivet med sin frånvaro. I slutet av filmen nämns det att bergen förändrats på ett sätt som antyder att tusen år har passerat när det i själva verket bara är hundra. Man diskuterar också vikten av att de här upplevelserna ska finnas kvar för så många som möjligt så länge som möjligt. Allt detta sägs i voiceover medan Magnus Granér i slow-motion åker nerför berget. Bilderna och talet är i sådan dissonans att det är svårt att avgöra vad den avsedda effekten var med det hela.
Att filmen inte explicit diskuterar miljöförändringar och människans roll i dem har vållat den en del kritik. Visst hade det varit intressant att väva in klimatmedvetenhet i en dokumentär som så tydligt behandlar människans relation till naturen. Samtidigt är det märkligt att kritisera Längtan till Áhkká för att ha rakt av missa det temat. En film som Längtan till Áhkká existerar i en specifik genre som skiljer den från de flesta dokumentärer. Produktionen bakom filmen arbetar primärt med skidfilmer, en typ av dokumentär som har helt andra ambitioner och förutsättningar än den mer traditionella och undersökande dokumentärfilmen.
I sin genre är Längtan till Áhkká både välproducerad, unikt vacker och sällsynt drabbande. Att den missar att lyfta de perspektiv som vi väntar oss från en traditionell dokumentär blir ett bevis på att ett bredare samtal om dokumentärens natur och premisser. Filmens, och alla skidfilmers kärna är att dela upplevelsen av att vara ute i naturen och uppe på berget. Att göra det privata till en gemensam erfarenhet och förmedla en hyperspecifik situation till en bred publik. Längtan till Áhkkás stora bedrift är inte det intellektuella materialet utan det emotionella, och det levereras med sällsynt direkthet.
