I en tid präglad av politisk turbulens och moraliska dilemma har studentaktivister skapat en plattform för diskussion och politisk handling. Trots kontroverserna och sammandrabbningarna med polisen har denna symboliska plats stimulerat en djupare reflektion över konflikten och vårt eget politiska ansvar. Det skriver Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Elio Martorelli Nilsson.
Politik på universiteten har länge varit en omdebatterad fråga i Sverige.
I en tidigare krönika, ”Ad Utrumque: Klarar vi av både akademi och politik?”, diskuterade jag behovet av dessa rörelser på universiteten och deras historiska vikt för politiken i stort. Det är just på universiteten som politiska frågor får levas ut till det yttersta. De senaste veckorna har denna fråga ställts på sin spets.
På torsdagsmorgonen upplöstes tältlägret med våld. Klockan 05:30 väcktes de av polisen; flera av våra medstudenter sattes i häkte, brottades ned på marken och bars bort från Lundagård. Oavsett vad man tycker om demonstranternas metoder och slagord, kan detta inte ses på något annat än ett misslyckande.
Protestaktionen berörde djupa moraliska frågor, och väckte därmed känslor som tog sig uttryck på mer eller mindre ”effektiva” vis. Men demokratisk aktion och politiskt deltagande är inte alltid snyggt och polerat, tvärtom är det ofta röjigt och spasmodiskt – men det är exakt denna form av deltagande på gräsrotsnivå som utgör den demokratiska politikens främsta fördel och, enligt vissa, nackdel.
Det är väldigt lätt att luta sig tillbaka och se förödelsen ske. Att organisera sig för en fråga är komplicerat, men ofta nödvändigt.
Under protestaktionens gång har ICJ, den internationella domstolen i Haag, fördömt Israels attacker på Rafah i södra Gaza. President Biden har uttryckt sig kritiskt mot attackerna och föreslagit en vapenvila. FN:s råd för mänskliga rättigheter kritiserar svältandet av civila som krigsmedel.
Jag kan inte hjälpa känslan av det starka greppet historiens händer har om våra axlar.
Så till den slutgiltiga frågan: Vad har Palestinagård åstadkommit?
Utöver organiserandet av en plats för diskussion, med föreläsningar sporrade av en genuin vilja till djupare förståelse och insikt, har de bidragit till vidare samtal både bland studenter, inom universitetet och i dagspressen. De har höjt nivån på debatten och tvingat fram begrundandet av vårt ställningstagande inför konflikten.
Samtidigt som jag är positiv inför protesterna betyder det dock inte att oron som vissa personer i min närhet uttryckt är mindre värd. Jag är själv mer positiv till vissa av aktionerna och uttalandena än andra, men det verkar som att kritiker och protestanter talar förbi varandra, och ofta menar helt skilda saker med sina uttalanden.
Jag skulle vilja uppmana till vidare diskussion mellan dessa parter även nu efter att lägret rivits och se till att vi inte återigen fastnar i polarisering.
Låt oss i stället skapa vägar för verklig demokratisk diskussion och inflytande, och minnas att studenters politiska engagemang åstadkommit verklig förändring många gånger genom historien.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
