Att gestalta någon annan kräver att man rensar bort sig själv. På Teaterhögskolan i Malmö tränas kropp och psyke inför livet som skådespelare. Snart kliver årets avgångsklass ut i det okända.
I Malmö ligger den gömd. Bara ett stenkast från Möllevångstorget hittar man Lunds universitets teaterhögskola. Följer man skyltningen finner man vad som verkar vara gamla industrilokaler med stora fönster och mäktigt ljusinsläpp. Men när man kommer innanför dörren och leds ner till scenen, sänker sig mörkret.
Väl inne på scenen känner man att det är en livfull grupp som pluggar här. Scenen är mörk och allt runtomkring är svart, men personligheterna som rör sig här är fulla av färg. Ganska direkt ber regissören dem att inta sina positioner och det börjar låta som på en lekplats för teaterbarn. Någon gnäggar som en häst, en annan brister ut i sång och en tredje ropar högt och artikulerat ”rabarber, rabarber”. En helt vanlig onsdag på Teaterhögskolan, verkar det som.
I kväll har gruppen sin första genomspelning inför publik, men innan dess möter vi tre av skådespelarna: Emily Jankkila, Sakarias Bratt Qviström och Anton Cöster. Dessutom får vi sitta ner och prata med regissören och scenföreställningsläraren Linda Ritzén.
De sitter med varsin pappmugg och smuttar på te och kaffe. Läderfåtöljerna står i en ring och alla tittar på varandra med sådan närvaro att man nästan kan ta på energin.
Skådespelarstudenterna i gränslandet mellan trygghet och frihet. Examensföreställning de jobbat för och den varma famn som skolan blivit å ena sidan, och den kalla världen utanför skolan.
Klassen är i sluttampen på sin treåriga utbildning och flera av studenterna vet att det är en oförutsägbar värld de kommer ut till. Inga av de tre vi pratar med har några fasta arbetserbjudanden efter examen, men alla är försiktigt optimistiska.
I stället för att fästa sig vid ovissheten försöker de njuta av möjligheten att skapa sina egna arbetstillfällen och njuta av tiden de har kvar.
– Det gäller att lägga fokus på rätt sak. Nu är vi här och gör denna produktionen. Det gäller att kunna fokusera på den samtidigt som man gör allt det andra, typ skicka alla mejl man behöver för att säkra någonting framåt, menar Sakarias.
– Man njuter också av att det är sista gången man får jobba i den här ensemblen som vi har växt med i tre år, säger Anton.
Det är det gemensamma arbetet som verkar vara teaterns stora attraktionskraft.
– Människorna kommer jag att sakna mest. Det är också det som jag tycker om allra mest med den här konstformen – det kollektiva, säger Anton.
Det kollektiva sitter också i väggarna. Det råder en speciell stämning i lokalerna – nästan som att släppas in i ett exklusivt rum där alla är sammanvävda på nåt oförklarligt sätt. Skådespelarna berättar hur stort det kändes att bli antagna till skolan. Det var som att få ta del av något upphöjt, minns de. Men de poängterar samtidigt att det handlar mer om myten om utbildningen än om utbildningen i sig.
– Det finns ett samtal kring skolan, när man kommer från teaterfolkhögskola. Som att skolan är mystifierad. När jag var här på audition var jag såklart nervös för man vill göra sitt bästa. Men man lär sig också otroligt mycket, säger Emily.
– Visst var det intensivt men det var också fett kul, fortsätter hon.
De tror att myten kan ha mycket att göra med hur svårt det känns att klara av de tre proven som krävs för att bli antagen till utbildningen. Linda Ritzén, teaterpedagog, berättar hur de i år hade 800 sökande till endast tolv platser.
Foto: Jenny Leyman
Sakarias sökte till utbildningen i Malmö sex år i rad. Han sökte också till alla andra teaterskolor i Sverige som hade antagning under de åren – vilket innebär ungefär 15-20 ansökningar och auditions sammanlagt.
– Man kanske tror att man blir nedslagen av att inte komma in, men jag lärde mig bara vad jag behövde ändra för att visa mer av min förmåga, menar Sakarias.
Han tvivlade egentligen inte på om han hade förmågan att klara av utbildningen. Det handlade mycket mer om hur han skulle klara av antagningsproven på bästa sätt – att bli expert på auditions genom att ha rätt inställning under processens gång.
En del av utbildningen är att lära sig att gestalta – skådespela och bli någon annan. Men för att kunna bli någon annan måste man också lära sig att göra sig själv till ett tomt papper: en kropp redo att målas på och förvandlas.
– Man tvingas lära känna sig själv för att kunna skapa något annat av det, säger Sakarias.
Emily understryker att det är lika mycket en psykologisk träning som en skådespelarutbildning man får på skolan. Bland annat att kunna möta sig själv, sina känslor och att förstå sina mönster.
– Utbildningen handlar mycket om att ta hand om sig själv. Rent fysiskt, så att man inte skadar sig, men också för att orka med när det är tufft av olika anledningar. För att på något sätt kunna göra jobbet även dagar när saker inte stämmer, antingen i det privata eller i det stora hela, berättar Anton.
– Rensa! utbrister de i mun på varandra
Att ”rensa” symboliserar förmågan att släppa allt för att kunna bli någon annan. Det är som en återställningsknapp för att varken ta med sig privatlivet in i arbetet eller låta skådespelet påverka privatlivet. Något som kursarna har påmint varandra om under utbildningens gång.
Är de premiärredo då?
– Jag känner mig aldrig helt redo och jag hoppas att jag aldrig blir det. Det är också det som gör det hela så spännande, säger Emily.
Hon menar att varje föreställning är unik och att produktionen aldrig kommer att bli helt klar. När de möter publiken i olika genomspelningar kan de förstå nya saker om sin karaktär och hur de bäst kan förmedla den till publiken.
– Förhoppningsvis håller det i hela min karriär att jag aldrig känner mig helt klar eller redo, tillägger Sakarias.
Teatern beskrivs av gruppen som en ständigt pågående kreativ och kollektiv process. Man riskerar därför att mista passionen om man känner sig färdig.
Innan vi lämnar för dagen ska vi få se skådespelarna i de två första scenerna i pjäsen. När alla intagit sina platser ber regissören om tystnad. Alla går in i sig själva och blir sina karaktärer. Ett par sekunder senare släcks alla lampor förutom en strålkastare som riktar ett varmt ljus mot scenen.
Tematiken i examensproduktionen ”Smells like teen spirit”, visar sig vara förankrad i studenternas egen verklighet. Mycket osäkerhet och otrygghet skymtas i berättelsen. Men det finns också en genomgående hoppfullhet, precis som hos skådespelarna själva.
Examensproduktionen ”Smells like teen spirit” sattes upp tidigare i vår och var den första av två föreställningar. Den andra produktionen, ”Det allra viktigaste”, visades 22 maj–3 juni.
Artikeln publicerades först i Lundagård nummer 4 2025.
