Efter inlämningen av uppsatsen infinner sig inte jublet – bara en fråga: Hur firas en examen? Lundagårds studentlivskrönikör Molly Fornell slår ett slag för mer pompa och ståt.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Den vita pappersbunten till uppsats ligger på det vita bordet – mina ögon är två öknar. ”Du kan fylla i dina kontaktuppgifter där borta.” Att lämna in uppsatsen är ett större antiklimax än Sveriges Radios nya trafiktuta. I töcknet efter inlämningen finns en glasklar vilja: det här ska firas. Svaret på ”hur” är desto mer diffust.
Studentlivet kan minsann leverera festtraditioner i mångfald, men när det gäller examensfirande är det ett gigantiskt frågetecken. I ljuset av studentskivorna framstår examen som en petitess, men en petitess som förtjänar sitt utrymme.
Examen är nämligen inte det enda firandet för familjen Fornell. Några dagar senare tar min lillebror studenten, vilket känns stort för mig. Det påminner mig också alla ritualer inför firandet: Nedräkningsfester, mösspåtagning, bal, champagnefrukost avlöste varandra i en enda girlang fram tills utspringet och mottagningen.
Eller har jag verkligen minnen av allt det där?
Det har jag inte riktigt. Var jag så pass på pickalurven, undrar ni, men icke. Jag var en coronastudent. Spriten som cirkulerade var av den sort med pumpflaska och inte med metallock.
Trots det hade jag en fin student och genom ett kryphål i restriktionerna kunde vi åka ”flak” (se Lilla Tåget Ystad för referens). Pandemin förklarar nog varför jag har en längtan efter ett ordentligt examensfirande. Det är en saknad efter den byfest som inte riktigt skedde för fyra år sedan, där alla är inbjudna och kramar är självklara. Byfesten unnar jag min lillebror i år, men kandidaten ska också firas.
Med firas menar jag inte en stel middag med vin man inte kan uttala. Kanske inte heller en redlös sammandrabbning i studentfirandets mått. Men en liten kärra att åka igenom Lund för oss kandidater – det vore något. Vi tar med oss sangria i petflaskor och sjunger ut ett sommarskrik, innan så många lämnar Lund för sommaren.
Om vi kan få en tiondel av gymnasiestudentens hajp är jag mer än glad.
Många kommer att fortsätta plugga vidare efter kandidaten. Examensbeviset blir ett ljudlöst pling i Ladok efter att vi blivit berövade på våra fysiska bevis. Jag vet fortfarande inte hur jag ska fira min kandidatexamen. Oavsett förtjänar vi ett hejdundrande skål: för högskolepoängen vi skrapade ihop, seminarierna vi tog oss igenom och alla minnen vi fått. Ett tack och adjö när vi låter bubblorna rinna nerför strupen – till det fina, men också det fula.
