Jogginggrupperna mångdubblas och tar över staden, men Lundagårds studentlivskrönikör Molly Fornell tänker inte springa med. Hon vill ha hits for kids, plintar och kaos.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Glöm att jag följer med! Jag slänger iväg mobilen. En ny joggingrupp har lirkat sig in i flödet: “Det är bara att komma, ta med en kompis!”. Den frivilliga hurtigheten gör mig sur. Jag avböjer de muntra motionärernas joggingplikt. Vuxenträningar blir aldrig skojiga – jag längtar efter lianer och ärtpåsar.
Jag saknar skolidrotten och den provisoriska packningen i en lika provisorisk gympapåse. Rullande rockringar och Hits for kids som bullrar genom bergsprängaren. Adrenalinberusningen att vara sist kvar i spökboll till Don’t you worry child.
Kanske var det en fördröjd barnslighet, men idrottens lekar var bland det bästa i skolan: Hela havet stormar var en nödvändig paus från läxläsningen. Till skillnad från jogginggrupperna var skolidrotten ofrivillig. Alla skulle med – bollrädda, hormonstinna, otränade och fotbollsgalna. Sammansättningen var lika stabil som dallrande gelé.
Jag ska inte romantisera idrotten för mycket. Omklädningsrum med iskalla kakelgolv, och att få innebandybollen skjuten på strupen var traumatiskt. Värst var det att glömma gympapåsen hemma och bli tvingad att ta kläder ur hittegodset. Inte roligt, men det fanns alltid någon lika glömsk att bonda med.
Vad är det som håller oss tillbaka? När blir det obligatorisk banantafatt efter föreläsningen? Varken jogginggrupper, gympass eller studentföreningarnas idrott når samma nivå, eftersom alla inte är med. Jag är övertygad att vuxna behöver lekfulla avbrott, kanske ännu mer än barn. Vardagen är stillasittande och seriös – träningen ska inte vara en till prestation. Kan killerboll med kursarna vara något annat än kul?
Jag kanske är för hård mot joggarna, de har trots allt en träningsgemenskap. De saknar dock lekfullheten och det gränsöverskridande mötet, något som försvinner när alla i gruppen är frivilliga motionsentusiaster. Gympasalens röra av plintar och personligheter var något annat. Ur olikheternas sträva friktion växte en samhörighet fram. Ingen stravarunda kan klå skolidrottens karaktärsbyggande kaos.
