En artikelserie om boken Die with Zero har blåst liv i samtalet om hur man egentligen ska förvalta sina pengar. Lundagårds kulturkrönikör Felix Perklev ställer sig frågande inför privatekonomins premisser.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Rent ekonomiskt är det inte skitkul att vara student. Mathållningen är trist och man tar sig runt på gnisslande stöldgods. Samtidigt är man på sätt och vis skonad från ansvar – ingen förväntar sig en långsiktig plan. Jag bävar därför inför slutet på universitetslivet, då jag plötsligt ska börja ta min privatekonomi på allvar.
Min bild av vad en vuxen privatekonomi innebär är präglad av experter som ger råd i tidningsartiklar. På senaste tiden har de blivit fler, då Dagens Nyheter har släppt en artikelserie som tar avstamp i den ekonomiska självhjälpsboken Die with Zero.
Jag blev lite besviken när det visade sig att Die with Zero inte var en uppmaning att vårdslöst sätta sprätt på pengar för att sen gå och dö. I stället visade det sig vara en ganska väl avvägd tankeskola som handlar om att fördela pengar över livets gång, med fokus på att inte ha pengar liggande på hög när man når ålderns höst.
I Dagens Nyheters artikelserie får bland annat småsparare ge sin syn på Die with Zero-mentaliteten. Vissa sparar mycket för att leva sen, andra sparar mindre för att leva nu. Jag inser att det i grund och botten handlar om närmast existentiella funderingar; hur ska jag värdera min begränsade tid på jordens yta?
Trots de stora frågorna tycks de rådgivande experterna i artiklarna avhandla temat på ett lättsamt och lite finurligt sätt. Ett verktyg som lyfts fram är ”Time bucketing” – att dela upp livet i perioder och tänka ut vilka upplevelser (och utgifter) som ”passar” i varje period. Allt paketeras med hurtiga leenden som ser ut att när som helst kunna utbrista: ”Långsiktigt sparande kan faktiskt vara riktigt roligt!”
Ekvationen går inte ihop. Å ena sidan lär vi oss att livet levas till fullo – vi uppmanas ständigt att ta språng ut i det okända, romantisera våra misstag och byta bana varannan månad. Samtidigt ska aktieportföljer förvaltas, buffertkonton upprättas och fondavgifter beaktas. Våra oberäkneliga liv systematiseras i Avanzas användarvänliga gränssnitt.
Jag suckar uppgivet och tänker på det bedrövliga med hela konceptet privatekonomi. Det innebär en vämjelig motsättning i sig: Mötet mellan privatlivets turbulenta framåtrörelse och ekonomins orubbliga lagar. Det frammanar cyniska kalkyler över existensens oförutsägbarhet.
Min uppgivenhet når klimax när jag ser de finansiella rådgivarna slå larm om riskerna med Die with Zero. Expertens varning: ”Många tror de ska dö i samma ålder som sina föräldrar”. Med andra ord: Döden kommer inte alltid när du väntar den. Det är förstås en väldigt jobbig insikt – det gör det nämligen svårt att planera sin privatekonomi.
