På onsdagkvällen hölls den senaste i raden av studentaftnar med toppolitiker i centrum. Drygt två månader efter att förslaget för den svenska kulturkanon presenterats besökte kulturministern Parisa Liljestrand AF-borgen. Lundagårds Daniela Vásquez Astudillo var på plats.
I ett något glest Café Athen, samlas en liten skara finklädda studenter och andra kulturintresserade för att finna ljus i novembermörkret. Till tonerna av Jason Diakités skånska stämma drar den traditionsenliga filmen igång och mumlandet ebbar ut. Därefter träder kulturminister Parisa Liljestrand fram på scenen.
Moderatorn Jens Möller, till vardags journalist för Sveriges Radios Kulturnytt, har under hela kvällen glimten i ögat. Han utmanar genomgående ministern genom direkta frågor som gör det svårt för henne att hamna i det annars välbesökta träsket av inövade politikersvar. Han börjar med att konstatera att i nästa års budget får kultursektorn ett rekordlågt bidrag: Inte sedan år 2000 har andelen av statsbudgeten som tillfallit kulturen varit så låg (0,62%).
Ministern själv menar att andelen är missvisande. Statsbudgeten är i sin helhet högre än någonsin. Enligt Parisa Liljestrand finns det därför ingen reell sänkning av bidraget. Efter att ha diskuterat siffror i ett par minuter får Liljestrand den stora frågan: Vad är egentligen kultur för dig? Efter lite betänketid svarar hon:
– För mig är kultur ett sätt att uttrycka sig som gör att människor kan växa i vårt eget sinne, men faktiskt också lära oss att våga inta nya perspektiv.
Vidare menar hon att det faktiska innehållet i den kultur vi konsumerar är upp till var och en, eftersom kulturella uttryck berör människor olika. Hon kommenterar genomgående hur kultursfären omfattas av ett ibland uteslutande och elitistiskt klimat, som riskerar utesluta personer som ännu inte orienterar sig i kontexten. Det är ett uppiggande resonemang från någon som kan sägas vara allra högst upp i hierarkin.
– Jag skulle beskriva mig som en person med begränsat medfött kulturkapital och är därför fortfarande sökande. Min bakgrund påverkar definitivt min syn på kulturen.
Möller leder därefter skickligt in samtalet på Liljestrands syn på rollen som kulturminister, genom att spela upp ett ljudklipp där hon blir utbuad under ett tal på Göteborgs filmfestival tidigare i år. Detta efter att hon hävdat att tidigare ministrar haft ett onödigt stort fokus på att vara på god fot med kulturarbetarna.
ministrar ses som branchföreträdare.
Foto: Laura Lyall Folkman
– Politikens uppgift, och min uppgift som kulturminister, är att genomföra den politik som majoriteten av svenskarna har röstat för.
Möller fortsätter på temat genom att skrattande vidarebefordra frågan som han fått från ett par av sina branschkollegor: Varför hatar du kulturarbetare?
På detta svarar ministern bestämt, men med ett leende på läpparna, att det gör hon inte alls. Men hon motsätter sig uppfattningen att kulturministerns roll är den av en branschföreträdare snarare än en politiker.
– Jag är ju folkvald moderat.
Att Liljestrand är moderat ska publiken sent glömma. Det är nästan omöjligt efter att ministern påpekat detta faktum cirka 25 gånger under kvällens gång.
När kulturkanon väl börjar avhandlas är det svårt att sluta: stora delar av aftonen går till att diskutera denna, både under samtalet och i den efterföljande frågestunden.
Det hela börjar med vad hon tycker är det bästa med den svenska kanonen.
– Att den är levande.
Liljestrand fortsätter genom att berätta hur hon varit på en lågstadieskola som är på väg att utforma en egen kanon och detsamma gäller tydligen Skåne. Målet med den är alltså redan uppfyllt; den har fått kulturen att ta sig in i den allmänna debatten.
Den kritik som kanonen har fått ställer hon sig tveksam till.
– Majoriteten av de som uttalat sig kritiskt besitter redan kulturellt kapital.
Ministern vill framföra hur kanonen inte är till för de som redan befinner sig i kultursfären, utan snarare som vägledning för de som söker en väg in i värmen.
Kulturministern lyckas nå fram till publiken framförallt när hon delar med sig av sin egen erfarenhet av att flytta till ett nytt land med en okänd kultur. Hon fortsätter genom att hävda att en svensk kanon bör betraktas som en karta för människor som ”inte föds med svensk kultur i modersmjölken”. Detta fungerar som ett skickligt retoriskt grepp som mycket väl kan ha varit en anledning till att majoriteten av publiken via handuppräckning uppger att de ser kulturkanonen som ett värdefullt verktyg.
Kulturkanon har kritiserats för att vara en nationalistisk idé som stammar från Sverigedemokraternas roll i regeringssamarbetet, något som Liljestrand starkt motsätter sig. Hon berättar hur idéen om kulturkanon faktiskt funnits i tre av de fyra Tidöpartiernas partiprogram innan valet, där Liberalerna var först med att lyfta frågan redan för 20 år sedan.
– Nationalism finns i den mån att Sverige har mycket kultur att vara stolt över.
Efter att de höstiga blombuketterna delats ut lämnas åhörarna med ett par punkter ekande i huvudet: Liljestrand är framförallt en moderat politiker, kulturen bör hållas på en ”armlängds avstånd” från politiken och kanonen kanske bara är en karta.
Inövade retoriska grepp och upprepningar förekommer som brukligt när politiker talar till publik. Parisa Liljestrand lyckas trots detta ändå visa sig mänsklig, eller i alla fall mänskligare än förväntat. Allt som allt är resultatet en givande kväll, om än underbesökt. Kanske har Parisa Liljestrand en poäng i att det främst är en mindre grupp människor med kulturellt kapital som engagerar sig i kulturen.
