Frivillig barnlöshet har bevakats flitigt av media. Särskilt kvinnor vågar i högre grad dela med sig av att de inte vill ha barn, något som Lundagårds kulturkrönikör Daniela Vásquez Astudillo inte känner igen sig i.
Detta är en krönika i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Efter långa konversationer på lunchraster om mikroplasternas påverkan på fertilitet har en sak blivit glasklar för mig, någonting i luften (i kroppen?) gör att alla jag känner tänker på att skaffa barn. För att ge ett exempel: Häromveckan såg jag nya Vi på Saltkråkan i ett svep. Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad. Det fanns en melankoli, en sorg och en påhittighet hos de vuxna som bara återfinns hos Astrid Lindgren. Men framförallt finns det så många urgulliga barn. Aldrig förr har jag känt mig så fertil.
Kanske har längtan efter barn sitt ursprung i att jag nyligen skrivit klart min kandidatuppsats eller att jag känner sig så mycket äldre än novischerna jag ser på gatan i Lund. Det kanske ses som en särpräglat feminin impuls, men mitt kön är irrelevant. Det finns inget kvinnligt i denna längtan, den förekommer även bland mina killkompisar. Trots att vi är en, enligt egen utsago, progressiv umgängeskrets har traditionens reproduktiva vindar ett hårt grepp om oss.
Mina tankar om familjebildning fortsätter att spinna med de serier jag konsumerar. Hemma i TV-soffan har jag tillsammans med familjen sträckkollat på den senaste säsongen av The Bachelor. Den banala arbetsintervju-frågan ”Var ser du dig själv om fem år?” besvaras allt som oftast av ”Om fem år har jag förhoppningsvis man och barn!”
Jag reagerar inte alls. Min mamma däremot, hon blir fullkomligt rasande: ”När jag var i din ålder, då hade jag minsann drömmar om karriär och resor att tänka på. Jag trodde knappt att jag ville bli mamma!” Nåväl, nu sitter vi ändå här i soffan, min mamma och jag. Och jag frågar mig om jag gått och blivit en tradwife?
Vad jag själv hade svarat på samma fråga kan jag inte veta. Jag har trots allt inte ställt upp i ett realityprogram och dejtat samma kille som 20 andra tjejer. Men det verkar som att jag kanske inte är en lika radikal feminist som jag trodde. Jag känner i varje fall inte igen mig i samtidens mediala porträtt av kvinnor som inte vill bli mammor. Kanske har jag ändå blivit påverkad av de hemmafruideal, husrenoveringar och uppfostringstips som ständigt hälsar på i Tiktok-flödet?
Jag tror inte det, men jag landar ändå i att villa, volvo och barn ligger närmare till hands för mig än ett Sex and the city-liv i New York.
