Dina Ögon har äntligen släppt sitt nya album Människobarn. Plattan, som är nostalgisk och medveten, visar att bandet vet både sitt sound och sina styrkor, tycker Vilma Roos.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Det känns som om det var igår som Dina Ögon för första gången dök upp i mitt Spotify-flöde och väckte mitt intresse. Kanske var det just då, för fem år sedan, som de fyra småbarnsföräldrarna sakta men säkert vann svenska folkets och, aningen otippat, Ulf Kristerssons hjärta. Dina Ögon släppte nyligen albumet Människobarn och fortsätter att vandra den alternativa vägen där de serverar folklig indierock tillsammans med psykedelisk pop. Det är vällagat och smakligt, men ibland längtar man efter att någon ska välta bordet.
Musiken, tydligt rotad i Fleetwood Mac och Khruangbin, får varenda söderkis från 20 till 60 att jubla av lycka. När ”Dålig Teve” ljuder sluter jag ögonen och befinner mig plötsligt i en bil av äldre modell på väg längs den gotländska kusten. Anna Ahnlunds scatsång får det att pirra i kroppen och hennes melankoliska, men samtidigt bestämda ton, formar ett stilleben av bryggkaffe, naturvin och Birkenstock-sandaler. Trots de lena tonerna och den hoppfulla melodin har färgskalan dämpats en aning hos Dina Ögon. Texterna bär på ett allvar och en stillsamhet där romantiken byts ut mot reflektion.
Det är tryggt, igenkännbart och kanske just därför en aning förutsägbart.
Begreppet ”Människobarn” är mångfacetterat och saknar en tydlig innebörd, något som bandet själva konstaterat i ett flertal intervjuer. Kanske går det att tolka som den gråzon som vuxenhet kan innebära, och som låttexterna vill förmedla. Albumet tycks pendla mellan ett konstaterande och en självrannsakan, som om acceptans står i konflikt med försoning. Albumet skildrar en sorts stillsam medelåldersmedvetenhet; inte kris eller triumf, utan vardaglig existens. Det är ett album om att vara mitt i livet snarare än på väg någonstans.
Textrader som ”Är du nöjd nu? Finns det inget mer att erövra”, ”Hur blev jag så” och ”Trånar efter ett lugn i mer balans” ställer enkla men obekväma frågor. Det är inte längre drömmarna som står i centrum, utan vad som återstår när de redan har upplevts. Människobarn låter mindre som en längtan framåt och mer som ett försök att förstå var man befinner sig, och den stillsamma tomhet som ibland infinner sig när mycket redan är på plats.
Skildringarna av det vuxna besvären och de, ibland barnsliga, begären lyfter den lågintensiva längtan som aldrig riktigt släpper taget. Det är tryggt, igenkännbart och kanske just därför en aning förutsägbart.
Det som i slutändan utmärker Dina Ögon är hur konsekvent de väljer att stanna i sitt eget tempo. Människobarn gör inga större anspråk på förnyelse och verkar heller inte särskilt intresserad av att bli mer dramatisk än nödvändigt. Det finns en värme här, men också en försiktighet, en ovilja att störa balansen. I stället vilar albumet i ett slags eftertänksamhet där varje låt tillåts existera på egna villkor. Det är ett uttryck som signalerar trygghet, men också ett band som tycks ha accepterat sina ramar.
