De senaste månaderna har jag fastnat i reality-tv:ns träsk. Love is blind har väckt mitt intresse efter en kall vinter dedikerad till öl och prosa från beatgenerationen. Mitt plötsliga inträde in i världen av reality har fått mig att inse att sekundärskam är en av de mest plågsamma men också nödvändigaste känslorna som finns.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Det är verkligen svårt att beskriva hur cringe det var att se östgöten Daniel stoltsera med att han aldrig ”lidit av ett trauma” framför hela Sverige. En smärta som nästan känns som fysisk värk, med start i ryggmärgen och som strålar ut hela vägen till lilltån. Men ändå fortsatte jag att stirra in i tv-skärmen.
Efter en lång oavbruten ström av svensk reality känner jag mig härdad. Jag är formad av att ha skrikit in i mina kupade händer varje gång en deltagare yttrat ”jag behöver bekräftelse” till sin partner. Min plötsliga tolerans mot pinsamheter kom med en insikt. Att jag mår bättre av att mikrodosera hemskheter. Jag insåg att jag numera skrollar igenom dyngbaggegalans reels utan att känna behovet av att stoppa en rostig revolver i munnen.
Eftersom jag älskar att uttryckligen visa både kärlek och hat för den kultur jag konsumerar är det absolut inte nonchalans som jag förespråkar. Det är snarare en tolerans för individers värsta stunder som jag efterlyser. Vi snackar alltså inte hovnarrar, vars existens består av att uppvisa en konstant förlöjligad persona, utan om vanliga människor som ogenomtänkt råkar säga något opassande.
Min höjda tröskel för genans har också kommit med oväntade fördelar. Jag har nu en för mig ovan förmåga att omfamna stelheten, jag har blivit bekväm i den. Sekundärskammen är mildare och därför har jag lättare att acceptera andras mer tveksamma handlingar och uttalanden. Nu känns det som en befrielse att låta människor spy ut dumma åsikter utan att känna att det ska behöva påverka mig och mitt mående.
Det jag förespråkar är ett synsätt som tolererar folks misstag, även om detta misstag sker på världens största streamingtjänst. Precis som produktionsbolaget vill att vi ska känna empati för någon som blir dumpad, vill de också att vi tar fram skämskudden när en deltagare lovebombar sin potentiella partner vid första mötet.
Om syftet är att ge oss skamsköljningar blir min rekommendation att vi, med realityns kraft, tar tillfället i akt och KBT:tar bort sekundärskammen i hopp om att förbättra den egna livssynen. Andra människors agerande behöver inte kännas som en evig spiral av förlägenhet – det kan snarare bara vara smått underhållande.
