I studentområden ser man sällan katter och hundar springa omkring. Lundagårds studentlivskrönikör Ella Kullgren kämpar med att förena sitt spontana studentliv med rollen som kattägare. Hon undrar: Hör husdjur hemma i en studentstad?
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Jag kämpar upp låset och snubblar in genom ytterdörren på vingliga ben, sparkar av mig skorna och hänger upp jackan. Jag hör ett pip och min blick möter två lysande, gröna ögon. Min katt Skugg-Ann är kolsvart och försvinner lätt i mörkret. Just nu är hon väldigt hungrig, och springer in i köket och skriker på mig medan jag kämpar med påsen med blötfoder. I mitt berusade tillstånd hamnar hälften av maten på golvet bredvid skålen, men Skugg-Ann lapar i sig allt ändå.
Mitt dåliga samvete ger mig en klump i magen. Katter kan väl inte traumatiseras av att se sina hussar komma hem fulla – eller? Oavsett känsloliv har man som djurägare ändå ett ansvar för sina djurs välmående. Ett ansvar som ibland känns oförenligt med studentlivet.
Jag har alltid varit en kattmänniska och egentligen tänkte jag nog inte riktigt efter innan jag skaffade Skugg-Ann. I tre års tid hade jag beklagat mig över djurförbudet i korridoren och när jag äntligen flyttade ut var jag bara tvungen att skrida till verket.
I korridoren är studenter och husdjur fullkomligt inkompatibla, både på grund av allergier och husdjurs allmänna stök. Mer passande bostadsalternativ än korridorer finns – men även där lyser husdjuren med sin frånvaro. Det är bara på Kämnärsrätten, där jag bor nu, som jag upplever att djuren är en naturlig del av studentlivet. På andra ställen verkar studenterna alldeles för upptagna med studier, fester, föreläsningar och kärleksliv för att kunna ta hand om ett annat liv.
Som kattägande student kan jag inte längre åka på resor hur som helst utan att först hitta en kattvakt. Kommer jag hem efter klockan nio är hon vrålhungrig, och klockan sex på morgonen hoppar hon på mig för att få sin frukost. Tänk dig att behöva hantera det under en novischperiod.
Men man är inte novisch för evigt, och studentlivet ändras under sin gång. Har man bott i korridor i tre år har man vant sig vid många människor nära inpå och grannens dunkande musik på helgerna. Det kan vara en svår övergång när man ska lämna den tiden bakom sig, och i början kändes min lägenhet konstigt tyst och tom. Nu när jag har katt är jag aldrig ensam. Det är lugnande att veta att det finns någon som delar sitt liv med mig, någon som reagerar med samma vaksamhet som jag när golvbrädorna knakar mitt i natten.
Skugg-Ann har blivit en del av min övergång in i vuxenlivet. Till att börja med var hon kanske bara ett impulsköp, men jag har börjat acceptera rollen som kattmamma och lägga studentkaoset på hyllan. En fyrbent rumskompis kan bli det som tvingar en att bli lite mer vuxen. Därför är min katt en självklar del av mitt studentliv. Eller snarare min väg ut ur det.
