Cringe, pinsamheter och främlingars blickar: Människan verkar ha en förkärlek för att döma. Men hånskratt och himlande ögon är inte bara av ondo.
”Men vad otroligt pretentiöst”, blir det ironiskt högtravande citatet när killen bredvid mig på bussen får höra temat på årets Lundakarneval. Genom musiken i mina hörlurar hör jag ofrivilligt hans fortsatt högljudda samtal med sin kompis. Han står direkt intill mig i den proppfulla gången, hela tiden med armbågen svävandes obehagligt nära mitt vänstra kindben.
Själv tycker jag att temat låter rätt vackert. Celestialkarnevalen. Vi verkar onekligen drivas av många överjordiska inflytanden: Tron på aliens, själar och ett öde skrivet i stjärnorna. En intuition gällande vilka bekännelser som hör hemma i dagsljus, stjärnglans eller nattmörker. Astrologin som osviklig isbrytare, oavsett om det leder till djuplodande samtal eller en omedelbar försäkran att frågan såklart var ironisk. ”Men vad otroligt pretentiöst”, ekar det i mitt huvud. Mer välförtjänt den här gången.
Det är en ljummen slutsats, egentligen, för ett studentliv som redan präglas av latinska citat och medaljprydda frackar. Likaså för en karneval som har varvat teman på abstrakta rim i över ett halvt sekel.
Hursomhelst blir det inget långvarigt samtal, utan snart tjuvlyssnar jag istället mot min vilja på en utläggning om den konstiga föreläsaren i vännernas nuvarande delkurs. En som de menar gör omedvetna tåhävningar i ett tempo som varierar beroende på hur exalterad han är över lektionsämnet. Återigen dyker det upp en omedelbar inre protest hos mig: Det låter ju jättecharmigt.
Samtidigt känner jag en ovälkommen parallell instinkt att döma ut föreläsaren tillsammans med killarna på bussen. Jag ser ju honom så tydligt framför mig: En vandrande stereotyp med tjocka glasögon som gnistrar till varje gång han vänder sig mellan presentationen och studenternas nollställda ansikten. Föreläsningar bestående av en enda sammanhängande, blixtsnabb monolog sprängfylld med information. Uppräckta händer som ignoreras och sedan sänks allteftersom frågorna råkar besvaras i något av alla kaotiska sidospår. Ohämmad passion, frisläppt från en annars lågmäld personlighet, hela tiden gungandes upp och ner på tårna.
En expert i sitt fält och ovärderlig kunskapskälla, reducerad till titeln nörd av sina studenter och nu även till en detaljerad fördom av främlingen med deras samtal inom hörhåll. En kliché lika lätt att bygga upp som att sedan se ner på, med sina Schrödingers glasögon och starka vader.
Ofiltrerad entusiasm, likt alla andra genuina känslor, verkar ständigt angränsa till det förödmjukande. Att vara sig själv är aldrig riskfritt: Det räcker med en utdragen tystnad, ett kvävt skratt eller ett avvisande ögonkast för att uppriktighet ska övergå till förnedring.
Även efter tonårens ökända socialkonservatism finns vissa begränsningar bevarade. Nyanserna må utvecklas bortom sångtexterna i High School Musicals ”Stick To The Status Quo”, men en outtalad betoning på konformitet följer onekligen med en ut ur gymnasiet.
När omgivningens acceptans är både godtyckligt villkorad och flyktig är det knappast förvånande att vi hela tiden söker genvägar till det autentiska. Känslor uttrycks genom rätt format och vid rätt tillfällen. De blir nedskrivna i poesi med bestämda rimscheman, framgråtna under det orelaterade händelseförloppet hos en sorglig film eller omformulerade till endimensionell aggression som sedan ordlöst kan brölas ut på gymmet.
Känslor uttrycks genom rätt format och vid rätt tillfällen.
Trots det snäva utrymmet för tillåten individualitet tycks det samtidigt vara nästintill omöjligt att faktiskt vara unik, något som kan sammanfattas genom repliken ”I’ve never had a single original experience” som ofta syns i kommentarsfälten på sociala medier. Citatet sammanfattar fascinationen över hur även de mest nischade erfarenheterna verkar vara närmast universellt relaterbara. För vem har inte låtit fingrarna springa längs en hinderbana i fönstret på långa bilturer? Vem har inte förväntat sig att en apatisk utekatt plötsligt ska känna av ens sällsynt kärleksfulla utstrålning och springa fram för att bli klappad? Vem har väl inte lärt en gråtande barndomskompis dansen till Britney Spears ”…Baby One More Time” för att distrahera henne från föräldrarnas annalkande skilsmässa i rummet bredvid?
Eller snarare: Vem har inte använt sig av barnsliga lekar för att bota uttråkning, hoppats att omvärlden på något magiskt sätt ska se det bästa i en, eller i plågsam vetskap om ens egen otillräcklighet försökt hjälpa en vän i nöd?
Vem har väl för den delen inte befunnit sig i periferin av en sluten tradition, och där avgjort sitt fortsatta sociala sammanhang genom att välja mellan ovillkorlig hängivelse eller en överlägsen fnysning?
Det är därför bitterljuvt att lyssna på killarna på bussen. De driver med ett evenemang som präglar tusentals studenters vår, och skrattar åt en föreläsare som kanske just nu sitter vid sitt skrivbord och kompletterar en av sina PowerPoints med nyutkommen forskning. Men som Carl Jung sa: ”Everything that irritates us about others can lead us to an understanding about ourselves.” Att döma ut själva utdömandet känns naivt.
En kollektiv axelryckning vore väl dessutom betydligt mer förödande för karnevalen än starka reaktioner åt endera håll. Negativa recensioner är bättre än att ingen engagerar sig i kulturen, precis som en excentrisk föreläsare är att föredra över en tråkig sådan. Att känna, uppleva, döma och själv skämma ut sig är bättre än att låta livet gå en obemärkt förbi. ”To be cringe is to be free,” som en annan återkommande slogan på sociala medier lyder, och enligt det synsättet är det ju en bedrift att tituleras som pinsam.
Det finns också något vackert i att samtliga karnevalsteman antagligen fick exakt samma reaktion från de som betraktade dem på avstånd utan att delta. Många hånfulla kamratskaper lär ha formats i utkanten av Skandalkarnevalen 1954, Maximalkarnevalen 1970 eller Genialkarnevalen 1986. En vänskap byggd på gemensamt förakt har onekligen en stabil grund i en vardag prydd med dålig smak och full av irritationsmoment, för de som kan se dem.
Artikeln publicerades först i Lundagård #4 2026. Läs hela tidningen här.
