Det tog 22 år för det ikoniska norska folkpopbandet att nå Sverige. Valkyrien Allstars nya skiva bjuder på molande ensamhet och ett självständigt sound. Lundagårds Sixten Ferring Houltz gläds åt text och tonspråk – men tvekar över arrangemanget.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Oslobandet Valkyrien Allstars har varit tongivande för den norska folkmusikrörelsen sedan de bildades 2003. Med Norges inofficiella nationalinstrument, hardingfelan, i högsta hugg har de successivt fört den traditionella musiken närmare poppen. Slutligen har de landat i det mellanläge med folkklingande melodier, distade fioler och eteriska syntmattor där många artister numer rör sig, så också svenska Sara Parkman. Venter på noen som venter på noen är också det första av Valkyrien Allstars som släppts på Supertraditional, ett svenskt skivbolag som Parkman varit med om och grundat. Det, och sommarens Sverigegig på bland annat Way Out West, är bevis nog på att bandet äntligen etablerar sig på svenska scener. Gruppen sägs vara ett av Norges bästa liveband, så det klagar vi inte över.
Venter på noen som venter på noen är ett album med lagom tuggmotstånd. Tonföljderna är ofta närmare folkmusiktraditionen än vad svensk folkpop brukar vara. De är komplicerade, utan fast balanspunkt, och porlar nästan andlöst upp och ned längs skalorna. Den första trallvänliga refrängen är kaxigt placerad i fjärde spåret. För att förstås måste låtarna lyssnas på i ordning, helst i en sittning. I avslutande ”Lakenskrekk och hakeslepp” upprepas skivans första melodi som en kyrkopsalm, vilket ytterligare förstärker känslan av albumet som en helhetsupplevelse.
Det är värt att söka upp texterna, eftersom det inte alltid är lätt att förstå de norska slangorden. Bandets sångerskan Tuva Syvertsens texter liknar ett trassel av oavslutade funderingar i en övertänkande hjärna. Det gifter sig utmärkt med den hastigt krängande sångmelodin. Ämnena graviterar kring svårigheten för två personer att lita på och öppna sig för varandra. Den värkande viljan att nå den andre blir som kännbarast i sorgsna ”Er du ensom har du meg”.
Idag känns blandningen av täta stämmor, Syvertsens hardingfela, sträva sång och synt- solon, Magnus Larsens kontrabas, Erik Sollids gitarr och Martin Langlies sporadiska jazztrummor rätt klassisk, men inte ointressant för det. Ett överraskande inslag är kluckandet från en countrybanjo. Å ena sidan kan detta ses som en hedervärd signal om att bandet inte tänker inrätta sig i den skandinaviska folkpopnormen. Å andra sidan skapar banjons ompaompakomp i ”Hånda på rattet” en form som inte riktigt rymmer bandets melodiösa förmåga. Sollids repetitiva gitarrplock i ”Ladi dadi du kann ikke like et party” saknar även det den fantasi som rösten och stråken leds av.
Övriga spår på skivan är starka, med topparna ”Blanke morran”, ”Er du ensom har du meg” och den lättillgängliga singeln ”Slemt eller frekt”. Allra starkast blixtrar ”Lyseblått”, en textsatt version på en gammal norsk springarmelodi som tillåter bandet att imponera i musikaliska kast mellan ensamhet och eufori.
