I år tilldelades den ungerske författaren László Krasznahorkai Nobelpriset i litteratur. Hans författarskap beskrivs som mörkt och svårsmält, emellertid med inslag av humor och hopp. – Min spontana reaktion var en liten besvikelse för att det var så väntat, säger litteraturforskaren Paul Tenngart om tillkännagivandet.
László Krasznahorkai var en förhandstippad Nobelpriskandidat. Paul Tenngart, lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, menar att hans författarskap kan betraktas som ganska traditionellt i Nobelsammanhang. Krasznahorkai har skrivit stora, ambitiösa romaner med stilistisk innovation, vilket har premierats av tidigare Nobelkommittéer. Årets Nobelpristagare utgjorde därför ett relativt säkert val från Akademiens håll.
– Det är ett väntat val och lite säkert på det sättet. Men Nobelpris-förväntat, snarare än ett stort namn hos allmänheten. Det här har varit ett stort namn hos ganska få yrkeslitterära personer. Man kan säga att det är lite som författarnas författare, berättar Paul Tenngart.

– Nobelpriset kommer säkert innebära att fler kommer att läsa honom. Inledningsvis finns ett motstånd som man som läsare måste ta sig över, och gör man det kommer man in i ett flöde och då är det inte särskilt svårtillgängligt längre. Men jag tror också att det kommer innebära att många köper böckerna och kanske inte läser färdigt dem. Det kan bero på stilen och på att det är så mörkt. Fast detta mörker gestaltas med språklig lust, så det blir ett slags skimrande mörker då den litterära spänstigheten gör det lekfullt på ett paradoxalt sätt, menar Paul Tenngart.
Känd för att med melankolisk atmosfär skildra apokalyptiska skeenden, är Krasznahorkai en författare med gehör för sin samtid. I hans böcker konfronteras läsaren med Europas verklighet och dess hot.
– Om jag skulle sitta om femtio år och bedöma denna motivering tror jag att det är lätt att koppla den till klimatkrisen, demokratikrisen och hela den rasistiska och nyfascistiska tendens som finns på många ställen i världen just nu, säger Paul Tenngart.
I prismotiveringen hänvisade Akademien till Krasznahorkais “visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter”. Paul Tenngart tycker att motiveringen är spännande och menar att det visionära och kraftfulla betonar det estetiska och formella, vilket ligger i linje med Akademiens fokus de senaste åren på pristagarnas sätt att skriva. Han kopplar även motiveringen till en trend bland nobelprisförfattare sedan tjugo år tillbaka, där flera – exempelvis Herta Müller, Han Kang och Abdulrazak Gurnah – har lyft fram förtryck och kollektiva trauman.
– Det med “undergången” i Krasznahorkais motivering är på ett sätt en förlängning av den sortens granskning av historiska trauman. Samtidigt är det något annat för att det är vår samtid. Det är inte ett historiskt perspektiv och det tycker jag är en intressant skillnad. Den senaste romanen “Herscht 07769” handlar om ett trauma som pågår just nu. Det finns med i motiveringen – undergången är på något sätt nu, säger Paul Tenngart.