Vi scrollar, vi pratar, vi fyller varje tystnad med ljud. Och ändå längtar vi efter den där lilla stunden av stillhet. Tystnaden har blivit sällsynt och plötsligt dyrbar, menar Lundagårds kulturkrönikör Molly Åkebrand.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Det är märkligt att det blivit en statusgrej att vara offline. Att inte svara direkt på meddelanden kan numera signalera balans, inte ohövlighet. ”Jag försöker vara mer närvarande”, är ledorden.
Och ändå är vi obekväma inför tystnaden. När mobilen ligger tyst i fickan känns det nästan olustigt, som om vi glömt hur man är ensam, utan distraktion.
Tystnaden kräver närvaro och den känns mer utmanande än det ständiga bruset. Den har fått en ny glans. Den säljs i form av meditationsappar med månadsabonnemang, ”digital detox”-kurser och stugor utan wifi. Vi betalar för stillhet på samma sätt som vi en gång betalade för uppkoppling. Och någonstans längs vägen gick tystnaden från att vara gratis till att bli ett lyxobjekt.
På sociala medier har tystnaden fått en ny form. Folk tar pauser, lägger upp “gone offline”-bilder eller raderar sina konton som ett statement. I samma anda sprids trender som ”raw dogging life”: ett uttryck som Gen Z har gett en ny innebörd. Nu betyder det att stirra rakt ut i tomma intet, utan underhållning, sömn eller distraktioner. En slags mikropaus från en värld där alla ständigt är uppkopplade. På liknande sätt uppmuntrar ”have a boring 15 minutes”-trenden människor att medvetet ha tråkigt, för att återfå koncentration och närvaro. Det är små försök att återerövra stillheten och tystnaden.
I vår samtid har tystnaden blivit en estetik. Minimalism, slow living och mindfulness har blivit kulturella uttryck som motsätter sig det digitala bruset. Att scrolla utan ljud eller sätta mobilen på stör ej blir en form av kuratering, ett sätt att markera att man värderar det mänskliga över det automatiserade. Tystnaden blir en kulturell markör, ett sätt att säga att man inte är slav under algoritmen.
Inom konsten och litteraturen har tystnaden alltid haft betydelse. John Cage lät den tala i sina musikaliska kompositioner, Agnes Martins minimalistiska målningar skapar rum för reflektion, och poeter som Tove Jansson använder tomrummet mellan orden för att få oss att känna. Tystnaden är inte frånvaro. Det är en kulturell röst. Så vad händer när tystnaden försvinner?
Tystnad är förutsättningen för att kulturen ska nå oss. Konst, litteratur, musik och teater behöver tid och stillhet för att verkligen kännas. Utan pauser hinner vi varken reflektera eller förstå. Allt blir bara brus, utan djup eller resonans.
Att logga ut är inte längre en flykt, utan en konstform. En sorts vardaglig askes. När allt annat känns artificiellt och algoritmiskt, blir tystnaden det sista som känns äkta. Och den mest samtida kulturyttringen av alla.
