Bob Dylan är återigen ute på turné. Rough and Rowdy Ways tour gjorde ett stopp i Köpenhamn förra veckan för att samla gamla Dylan-fantaster och nya beundrare runt lägerelden.
I vagnen på Öresundståget ekar anekdoter om liveframträdanden för 30 år sedan. Det är livliga diskussioner om det musikaliska släktskapet med Leonard Cohen och ifrågasättanden av Dylans fortsatta turnerande trots att han fyller 85 nästa år. Märkligt rörande. Särskilt med tanke på att de flesta av mina vänner trodde att Dylan var död när jag berättade vem jag skulle se.
När lemmeltåget närmar sig Royal Arena hörs Knockin´ On Heaven’s Door från en korvvagn. Folkmassan består av förvånansvärt många äldre personer med skinnjacka och hästsvans, oavsett kön. Det finns också en del yngre som troligtvis föredrar kultursidorna och äger en mobiltelefon med knappsats. På tal om mobiltelefoner måste de låsas in i speciella tygfickor för att få se konserten. Foto- och mobilförbud gäller i arenan när Dylan är på besök.
Förbudet skapar ett vakuum – en tidlös plats. Folk pratar med varandra på ett sätt man trodde var utdött. Sedan, helt plötsligt eftersom jag inte vet vad klockan är, kliver Bob Dylan och hans band upp på scenen. Close the door / You don’t have to worry anymore / I´ll be your baby tonight. Frikopplade från mobiltelefonernas stimuli känns upplevelsen som en nollställning av dopaminreceptorer. Närvaron är total.
Dylan ska visa sig vara en trogen teknofob. Det finns inga storbildsskärmar, vilket gör det svårt att se vad som händer på scenen. Ett upplägg som signalerar att publiken är sekundär. En vågad balansgång mellan sval distans och rent ointresse. Knappast en vinst underhållningsmässigt, men helt i linje med Dylans autentiska, lite knepiga stil.
Stämningen som uppstår liknar den vid en predikan eller brasa. Aldrig har en så stor publik (arenan har kapacitet för 17 000) fört så lite oväsen. Jag vet inte riktigt om det är tråkigt eller högtidligt. Åtminstone meditativt. Från pallen bakom pianot mässar Dylan monotont från Rough and Rowdy Ways, hans 39:e studioalbum som släpptes 2020. Never pandered, never acted proud / Never took off my shoes, throw ‘em in the crowd. Texten står i fokus.
Publiken rycks ur transen först när munspelet kommer in efter ett par låtar. Då är det riktigt bra. En del håller för öronen, men det finns en charm i det som skaver. Det får mig att inse att han faktiskt sitter där framme. Tyvärr är det också enda gången han når ut. Sin integritet till trots bjuder han faktiskt på några publikfavoriter: It Ain’t Me Babe, Desolation Row och It’s All Over Now, Baby Blue. Samtliga i nästintill oigenkännliga versioner, så klart.
Han tilltalar inte publiken en enda gång och när han reser sig från pianopallen gör alla andra i arenan likadant. Han bugar och kliver av scenen samtidigt som längtan efter honom dröjer sig kvar. Fansen vinkar adjö – ingen förväntar sig att han ska komma tillbaka för ett extranummer. Texterna är Dylans kommunikation, tråkigt nog drunknar de i arenans enorma rymd. Det fysiska avståndet bryter ordens förtrollning. Dylan är inte en artist som är lämpad för stora arenor – hans styrka ligger i poesin.
