Den har skildrats i konsten sedan urminnes tider. Fyren leder sjömännen i hamn samtidigt som dess skötare förlorar förståndet. Varför hemsöks vi av denna symbol? Lundagårds Ella Kullgren djupdyker i fyrens metaforiska kraft.
Havet väcker obehag i oss. Det är mörkt, grymt, och mystiskt. Än idag förblir 95 procent av jordens hav outforskade. Det har blivit en symbol för osäkerheten, det okända och människans utsatthet gentemot naturen. Ur detta kaos reser sig fyren som en fast punkt. Eldkasar har länge ledsagat den båtburna civilisationens människor till havs. Den första kända regelrätta fyrbyggnaden var den på ön Faros i antika Grekland. Dess funktion var att lotsa fartyg in i Alexandrias hamn.
Moderna fyrar tjänar flera funktioner: som navigationsmärken, vägledning och varningstecken vid grunt vatten. Den centrala rollen fyren spelat i människors resande har gjort den till ett bekant motiv i konsten. Sedan den västerländska litteraturens vagga i antika Grekland har den hägrat vid horisonten som symbolen för att äntligen vara framme efter resans prövningar.
För den som känner till att Frihetsgudinnan en gång i tiden klassades som fyr blir slutet på Titanic, där Rose blickar upp mot den enorma statyn på Ellis Island, plötsligt än mer symboliskt. Hon har kämpat för sitt liv ute på Atlanten, blivit en frigjord kvinna på den ödesdigra oceanångaren och äntligen kommit i hamn. Denna eviga symbol för ”the American dream” har utan tvekan påverkat kulturens syn på fyren. I sin förening med Frihetsgudinnan blir den en slags metafor för okända möjligheter och människans frigörelse.
På vår sida av Atlanten kan fyren kompliceras ytterligare. I Virginia Woolfs modernistiska klassiker Mot fyren får den en genretypisk mångsidighet. Varje karaktär har sin egen syn på vad den står för. Modernismen förespråkade sanning genom subjektivitet; från havet kan fyren vara ljuset som leder oss in till fastlandet, och från fastlandet kan fyren vara en sista utpost innan det djupa havet tar vid.
Det är kanske just denna närhet till det djupa och okända som gett upphov till fyrens mörker. Kring den kretsar många spökhistorier. Det ensamma och avskärmade arbetet har sina uppenbara kopplingar till fyren som skräckikon. Före teknologiseringen av fyrens ljus var det en eller ett par män som isolerades ute på ön där fyren stod. Det har hänt att fyrskötare har försvunnit eller blivit galna. Historier som dessa inspirerade Robert Eggers thriller The Lighthouse från 2019.
Att inte gå vilse är förknippat med undergång.
I filmen får fyren tjäna många syften. Robert Eggers utforskar manlighet, sex, makt, klass och identitet i de två karaktärerna Thomas och Thomas. Thomas och Thomas kommer till fyren för att jobba i sex veckor med skötseln, och hamnar i ett mytologiskt limbo. Som arbetsplats är fyren perfekt för den filmskapare som vill utforska mannens psyke. Ett fåtal män samlas på en isolerad plats för att utföra fysiskt arbete; det blir en Flugornas herre för vuxna.
I The Lighthouse skildras även fyrens motsats: Havet. Detta förkroppsligas i sjöjungfrun, i henne blir havet kvinnligt kodat. I tusentals år har varelser som sjöjungfrur och sirener fått representera människans rädslor kring – men också dragning till – hav och vatten. Kvinnor var ett avsteg från normen och kopplades till naturen och det magiska. I kontrast till detta blir fyren den manliga instansen som skyddar civilisationen. Efteråt går det inte att undkomma fyren som fallossymbol. I Sigmund Freuds psykoanalytiska teori kopplas ofta avlånga föremål till den arketypiska fadern, och brukar representera ångest kring makt, dominans och skapandekraft.
Denna kulturella underton, kombinerad med fyrens isolation, gör den till ett perfekt samhälle i miniatyr. Men vad händer när samhället inte fungerar? Fadern kan vara både en skyddande och förtryckande kraft. En auktoritär maskulinitet är vad vi ser i The Lighthouse. Thomas och Thomas existerar i en oupphörlig kamp om dominans. När den ena förlorar makt blir han genast förnedrad. För att han sedan ska återta sitt övertag måste cykeln av förnedring och våld upprepas.
I Rider-Waite-Smiths klassiska tarotkortlek är kort nummer sexton, Tornet, inte helt olikt en fyr. Ett högt torn träffas av blixten och börjar brinna som ett stearinljus samtidigt som en kungakrona flyger av det. Två män faller från toppen ner till marken. Med The Lighthouse färskt i minnet drar man associationer till slutet av filmen, när en av männen besegrar den andra och äntligen går upp till fyren och tittar in i dess ljus, bara för att förlora förståndet och ramla ner för trapporna. Tarotkortet Tornet representerar ”nedbrytningen av sådant som inte är menat att bli”. Illustrationen har ibland beskrivits som ett torn som faller för att grunden inte är stabilt byggd. En förklaring som är fylld med illavarslande farhågor för den som har oturen att dra kortet vid en tarotläggning.
I Alex Garlands science fiction-film Annihilation (2018) står fyren för säkerhetens och stabilitetens illusion. När huvudpersonen Lena, efter en lång färd genom ett föränderligt landskap, kommer fram till fyren inser hon att det är där den invaderande farkosten slagit ner. I denna berättelse, som i många andra, är det föränderliga något oundvikligt. Rebecca Solnit utvecklar en liknande tanke i sin essäsamling Gå vilse – en fälthandbok. Hon beskriver vilsenheten och förändringen som både oundviklig och nödvändig. Havets och himlens blå färg kopplar hon till distans och längtan, en färg som driver oss mot horisonten, men som rör sig längre bort varje gång vi närmar oss den. Denna jakt är smärtsam och osäker, men nödvändig för förändring.
Att inte gå vilse är förknippat med undergång. Kanske kollapsar fyren när vi orörligt tittat ut mot horisonten för länge. Fyren representerar det vi känner till, oavsett om den står för maktkamp eller hopp, medan horisonten alltid kommer att leda oss till nya platser. I en värld där fyrens grund börjat spricka är det kanske nödvändigt för vår överlevnad att lätta ankar och ännu en gång flyta ut på havet.
