Det är lätt att bli nostalgisk år 2026 men framtiden blir inte ljusare för det. Lundagårds politiska krönikör Ella Ward oroar sig för ett land i stagnation när även studenter blir tillbakablickande.
2026 inleddes med en kaskad av selfies med hundfilter, skinny jeans och gruppbilder i rosatonat skimmer. Istället för att välkomna det nya året tog vi tillbaka 2016. Men inte så som jag minns det. Var är Trump? Brexit? I flödet ser jag bara palmer och solnedgångar.
SVT:s reporter säger att 2016-trenden ”kanske handlar mindre om året 2016 och mer om hur vi använder nostalgi för att förstå samtiden.” Underförstått: när världsordningen krackelerar och konflikterna blir fler är det ingen som orkar leva kvar i nuet, istället nostalgi-knarkar vi som aldrig förr. Men verklighetsförankringen i vårt tillbakablickande, den är inte så viktig, så länge vi alla kan enas om att det var bättre förr.
Låter det bekant?
På engelska brukar det heta Make America Great Again och Take Back Control.
Inte för att hundfilter-postare är Trump-supportrar, tvärtom är de nog snarare så trötta på Trump att de flyr in i 2016. En rimlig reaktion, men ett dåligt försvar. För vad händer när nostalgin inte bara är ett retoriskt verktyg för högerkanten utan sprider sig djupare och längre bort?
För bara två val sedan kallade Socialdemokraterna sig för ”Framtidspartiet”. Det har de slutat med. Kanske för att de är ett parti ”som inte visar någon förmåga att möta framtiden annat än med blicken fäst på opinionsmätningarna” och opinionsmätningarna är tydliga: ingen vill framåt, alla vill bakåt.
Så även studenter. Enligt Ungdomsbarometerns senaste rapport blir Sveriges unga allt mer konservativa, både i livsval och politiska värderingar. Bara en av fyra ”ser ljust på samhällets framtid”. En av fem tror inte på demokrati!
Unga, gamla, sossar och SD:are – alla verkar för ovanlighetens skull vara eniga: utveckling och framtidshopp måste offras när trygghet är den drivande samhällskraften. Och svensk politik styrs av nostalgi för att tryggheten, den ligger i det förflutna.
När allt går åt helvete måste vi studenter komma ihåg att det inte är sant.
Trygghet finns också i progressiv handlingskraft. Minns ni klimatstrejken? Istället för att sitta hemma och posta selfies från 2009 krävde vi framåtsträvan och reella lösningar och det – om något, kändes tryggt. Världens studenter representerade de värderingar som universitet och utbildning står för: progressivitet och utveckling, forskning och framsteg. Vi får inte tappa bort dem nu.
Om världen var bättre 2009, 2016 eller för trettio år sedan är irrelevant. För den lär inte bli det i framtiden om vi studenter – nostalgins kanske viktigaste motpol, själva faller ner i det-var-bättre-förr-träsket. Valrörelsen vi står inför kommer att utspela sig djupt där nere och vi måste ta vårt historiskt viktiga ansvar och stå emot. Varje hundfilter är ett gyttjigt steg åt fel håll.
