Arne Kristiansen, docent och lärare vid Socialhögskolan, är antagligen en av de mest erfarna föreläsarna i Sverige. Han har nyss påbörjat sin 70:e termin som pedagog – en resa som har inneburit såväl kollektivboende som berättande.
På väg in till sitt kontor hälsar Arne Kristiansen glatt på sina kollegor. Det känns inte fel att anta att flera av dem är gamla vänner, Arne har trots allt tillbringat flera decennier här vid Socialhögskolan. Han är docent och lärare, men undervisar numera bara på halvtid.
Efter en sväng förbi kaffeautomaten glider samtalet snabbt in på skönlitteratur, och Arne skiner upp. Arne Kristiansen har flera favoritförfattare. Han nämner bland annat Karl Ove-Knausgård, Annie Ernaux och Édouard Louis. Men som boktips insisterar han på Tove Ditlevsens Köpenhamnstrilogin.
– Det är en sån bok som borde vara kurslitteratur här på Socialhögskolan. Den handlar både om vad det innebär att växa upp i arbetarklassen, men också om hur svårt det är att ta sig ut, säger han.
– Jag är också uppvuxen i arbetarklass, men jag hade det väldigt bra hemma. Alla mina syskon har gjort klassresor, men ute på gatan – där var man lite mer hånad: ”Har du varit på biblioteket nu igen”, man kunde bli ”förläst”, fortsätter Arne.
Det var under uppväxten i Malmös Kirseberg som Arne för första gången mötte socialarbetare. Området var under hans barndom både socialt och ekonomiskt utsatt, förklarar han.
– Min första kontakt med socialarbete, det var ju egentligen att jag var ett objekt för socialt arbete eftersom jag levde i den miljön.
– Men jag hade turen att växa upp också när välfärden i Sverige verkligen började blomma ut, fortsätter han.
Hans väg till Lunds universitet var inte helt spikrak. Arne började som elev vid Socialhögskolan på 70-talet, men studietiden kantades av avhopp och långresor till Island. Parallellt jobbade han i socialtjänst och var dessutom djupt engagerad i Malmös kulturrörelse.
Bostadspolitik och hemlöshetsarbete, jag kommer aldrig att sluta med det!
Arne berättar om ungdomsåren, om sitt umgänge med medlemmar ur Nationalteatern och om hur han som 19-åring var med och ockuperade Victoriateatern – en händelse som har sitt 50-årsjubileum nu på lördag.
Efter examen flyttade Arne upp till ett kollektiv i Småland. Där bodde han med sin sambo och sina barn, men också tillsammans med unga missbrukare.
– Vi tog emot unga människor med narkotikaproblem, många från Stockholm, och vi blev ett stort kollektiv. Mina barn växte upp där, och de har bara positiva minnen. Det var ett väldigt välfungerande kollektiv, och vi jobbade väldigt mycket med empati och att skapa relationer.
Detta blev handlingen i Arnes första bok Medlevarskap och behandling. Boken om det småländska Valstad-kollektivet gjorde att han så småningom erbjöds en post vid Umeå universitet. Erfarenheterna från kollektivet blev dessutom till grund för hans doktorsavhandling, som handlar just om vad som krävs för att ta sig ur svåra missbruk.
Efter ett decennium uppe i Umeå var han tillbaka i Lund, men nu som lärare vid lärosätet han många år tidigare själv studerat vid.
– Det var väldigt, väldigt roligt och nästan overkligt för mig. För Umeå var jättebra, bra forskare och så. Men, Lund är ju ändå Lund!
I sin undervisning vid Socialhögskolan menar Arne att berättandet är mycket viktigt.
– När jag pratar om brukarperspektiv eller hemlöshet kan jag alltid koppla det till hur det ser ut i verkligheten. Jag kan berätta om människor som blivit hjälpta.
– Och det behövs modiga socialarbetare ute i samhället mer än någonsin. Det har hänt väldigt mycket negativt de sista tjugo åren, en nyliberalism har kommit och trängt in i alla system och i hur man tänker. Och de som har fått det sämst är faktiskt våra målgrupper. Det är mycket svårare idag att få bidrag och hjälp och stöd, förklarar han.
Att lyssna på Arne när han berättar om sitt liv är stundvis som att höra en skildring av ett helt annat samhälle.
– Jag skulle flytta hemifrån. Då ringde jag till Malmö Kommunala Bostadsbolag, MKB, och sa ”Hej, jag heter Arne Kristiansen, jag är 19 år snart, jag ska flytta hemifrån”. Så frågade de ”Jaha, var vill du bo?” Då svarade jag att jag ville bo på Kirseberg – det var ju nära hem. Då hade de tre lägenheter som jag fick titta på. Och då valde jag en nyrenoverad etta med helkaklat badrum, jättefin, och skrev förstahandskontrakt, berättar Arne.
– Vet du var hyran var då? 375 kronor.
Uttrycket allt var bättre förr får plötsligt ny mening, åtminstone när det gäller Sveriges bostadsmarknad: 375 kronor för femtio år sedan motsvarar knappt 2500 kronor i dagens penningvärde.
Att just bostadsfrågor ligger Arne varmt om hjärtat är svårt att missa: Han är sedan länge engagerad i Bostad först – ett program som hjälper människor ut ur hemlöshet.
– Bostadspolitik och hemlöshetsarbete, jag kommer aldrig att sluta med det!
När han får frågan om vilka som har varit de största förändringarna under sina 70 terminer som föreläsare, menar Arne att det framförallt rör vilka som studerar på Socialhögskolan. Förr var det inte ovanligt med människor i högre åldrar, ofta med egna barn. Idag fylls föreläsningssalarna av framförallt yngre studenter, påpekar han.
Att Lunds bostadsmarknad är pressad är någonting som Arne också märker av: Förutom att åldern sjunkit hos eleverna verkar det vara allt vanligare med studenter som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar.
— Det beror inte på att de är hårt knutna till sina mammor och pappor, utan det beror på att det är så himla svårt att få en bostad!
– I Sverige ökar de ekonomiska skillnaderna. Så var det inte när jag växte upp. Min människosyn är humanistisk, och bygger på att samhället och våra relationer formar oss. Man måste ha ett helhetsperspektiv på människan.
Hur länge till tänker du fortsätta vid universitetet?
– Jag tänker att man tar ett år i taget. Det är ju en bonus att man får vara kvar lite. Jag vill ju inte flytta till något trygghetsboende och spela boule där med andra gamlingar, säger Arne och skrattar till.
– För jag tycker det är så fantastiskt kul att möta studenter. Jag tänkte, nu när jag var på väg ner till Eden – fan vad jag kommer sakna det här!
