På herrsidan väntar popvärlden fortfarande på att en artist ska inta den lediga tronen. Under senare tid har vi bland annat fått ta del av ointressanta album från artister som Bruno Mars och Sombr. Nu är det dock dags för Harry Styles att ta sig an utmaningen med sin nya skiva Kiss All The Time. Disco, Occasionally.
Detta är en recension i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Efter fyra år i skuggan är stunden kommen för den före detta One Direction-medlemmen, Harry Styles, att kliva ut i ljuset igen. Denna gång med en skiva driven av synthar och trummaskiner snarare än grandiosa pianoballader och klirriga gitarrmelodier.
Harry Styles visar tydligt varifrån han hämtat inspiration för sina lånar från. För det mesta är detta givetvis godtagbart, vi alla inspireras av något, även om man är världens kanske största manlige popstjärna. Problemet med detta nya släpp är att det blir tydligt att Harry Styles inte vågar omfamna genrerna som han vill utforska och experimentera med fullt ut.
Vid första lyssning vet man exakt vad som funnits uppklistrat på Harry Styles moodboard: LCD Soundsystem, Phoenix och Vampire Weekend. Jag förstår att han blivit berövad på sin ungdom till följd av den massiva framgång som One Direction var, men att uppenbarligen ha upptäckt dessa artister som vuxen för att sedan göra en ljummen karaoke-blandning av deras stilar gränsar på respektlöst.
Det inledande spåret ”Aperture” drivs av lätta tranceliknande synthar tagna ur 2000-talets klubbscen, som förenats med hans patenterade softboy texter. Kombinationen ger en uppfattningen att Harry Styles endast vågar doppa tårna i dansmusiken.
We belong together
It finally appears it’s only love
We belong togethеr
Han verkar vara rädd för alla hedonistiska drag som kommer med att vara en elektronisk musiker, något som hans landsmaninna Charli XCX omfamnade för två somrar sedan. Efter en fyra år lång tystnad finns det en förväntning att Harry Styles ska ha upplevt något i sitt personliga liv som är mer intressant än samma gamla återvunna tema om funnen och svunnen kärlek.
Låten ”Taste Back” är Harry Styles försök till att göra Ezra Koenig-imitation. Jag tappade hakan när jag hörde honom sjunga med samma kadens som Vampire Weekends frontman. Harry Styles försöker sig på indiepopbandet men missar allt som gjorde Vampire Weekend intressant: Barocken och de skämtsamt ironiska texterna. ”Taste Back” blir det stilbildande spåret för Harry Styles oförmåga att göra något intressant av det han drar inspiration av.
Det avslutande spåret, ”Carla’s Song”, är en synthpoplåt som påminner om det franska bandet Phoenix verk från slutet på 00-talet. Ännu en låt som känns som en interpolering alltså. Denna gång är dock smaken sötare än vad den varit för resten av skivan. Det låter inte som att Harry Styles försöker att imitera sina äldre och coolare franska bröder – han gör stilen till sin egen med hjälp av smakfulla röstlager som skapar en rik och fyllig ljudbild. ”Carla’s Song” är ett bra avslut som tyvärr inte räddar helheten från att kännas som en urvattnad version av alla artister han så tydligt inspirerats av.
Harry Styles är en fascinerande popkulturell figur, särskilt eftersom att merparten av hans vuxna liv har tillbringats med att distansera sig från sitt tidigare värv som pojkidol. Varenda en av hans musikaliska projekt existerar som ett sätt för honom att visa upp sin mångsidighet, att han är mer än bara en före detta medlem i ett nedlagt pojkband. Naturligtvis är det orättvist att definiera honom utifrån det som kännetecknade honom som tonåring. Samtidigt är det nästan omöjligt att inte känna att hans strävanden i vuxenlivet är ytliga. Det fattas ett stort språng som bara han själv kan ta – och i det ögonblicket har han möjlighet att sluta vara glanslös och banal.
