Det krävs inget geni för att se att Lunds universitet är ett gammalt lärosäte – titta bara på det 119 år gamla universitetsbiblioteket. Men LU:s förflutna är inte så pittoreskt som det verkar, och Lundagårds studentlivskrönikör Ella Kullgren kvävs på mer än bara damm i de gamla salarna.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Jagad av inlämningar och omtentor springer jag in i Orkanen, Malmö universitets bibliotek. Jag slänger en snabb blick på lapparna på anslagstavlan innan jag kastar mig in i hissen och åker upp till biblioteksvåningen.
När jag sätter mig ner vid fönstret och tittar ut över Öresund händer något. På Orkanen känner jag mig för första gången lugn och inspirerad av ett bibliotek. Byggnaden är modern med glasväggar och ergonomiska stolar, hyllorna är låga. Hela utrymmet känns öppet och luftigt.
SOL och LUX, där jag tidigare suttit, är kanske inte de äldsta byggnaderna på campus, men oavsett om jag är där eller på Universitetsbiblioteket känns det ibland som att jag kvävs. Kanske krossas jag under allt som Lunds universitet och dess trehundrasextio år långa historia symboliserar.
Att studera på ett av Sveriges äldsta universitet har sina fördelar. Studentlivet är väletablerat och fyllt av traditioner. De stora gamla byggnaderna är vackra, konstruerade på en tid då synen på arkitektur var en annan. Men det är inte de enda spåren som LU:s långa historia lämnat.
Kanske vantrivs jag i Lunds universitetsbibliotek för att det byggdes för sjuttonhundratalsmän(niskan). Under de första tvåhundra åren av Lunds universitets historia tilläts inte kvinnor att studera vid något universitet i Sverige. En akademisk kultur helt fri från kvinnligt inflytande fick lång tid att växa och etableras.
Det är något som märktes kanske allra mest i vintras när nyheten om sexmanifestet blev offentlig. Manualen berör hur manliga studenter ska gå tillväga för att manipulera tjejer i säng, bland annat genom att ha koll på deras menscykel, då texten förespråkar att kvinnor styrs av sina hormoner och inte sin egen vilja. Som kvinna blev jag plötsligt påmind om att jag trots allt fortfarande lever i ett patriarkat, även i denna bildade stad där alla har läst Judith Butlers Genustrubbel. Kanske är det just bildningen som gav upphov till den särskilda utgåvan av misogyni som syns i sexmanifestet, med ett uppsatsliknande upplägg och ”hänvisningar” till forskning.
Sexmanifestet förvånade studentlivet med sin noggrann- och skamlöshet, men inte direkt med sitt innehåll. I flera år har jag själv hört viskningar om hemliga herrklubbar som inte släppt in kvinnor sedan deras grundande för hundratals år sedan. Ryktena fick vatten på sin kvarn från Sydsvenskans avslöjande om Thomanders, ett studenthem ursprungligen grundat för mindre bemedlade unga män, men där alla boende numera har välbärgade föräldrar. Lägg till att sexuella övergrepp i studentlivet fortfarande är ett stort problem, och vi har en kultur som kan producera ett sexmanifest.
Sexism finns i flera (om inte alla) delar av samhället, säkert på Malmö universitet också. Men bara på äldre universitet som Lunds finns hemliga klubbar som bara miljonärsöner får vara med i och rasbiologisk forskning att be om ursäkt för. För det har man åldern att tacka.
Malmös universitetsbibliotek var en frisk fläkt, kanske på grund av att min akademiska karriär präglats av små, dåligt isolerade fönster täckta med murgröna. Men framför allt kanske för att både män och kvinnor har antagits till studier sedan universitetet öppnade 1998.
