Forskarupprop till trots så står och faller inte demokratin med att politiker hörsammar experters rekommendationer. I politiken är vi medborgare faktiskt jämlikar, menar Lundagårds politiska krönikör Olof Wärmländer.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Under det senaste året har de stora svenska tidningarna publicerat flera upprop som kritiserar regeringens syn på experter. Rosenbad har kortat tyglarna för utredare och remissinstanser, och uppropen menar att detta hotar den svenska demokratin, vilken bör vila på en vetenskaplig grund.
Att denna sorts analys är klen har varit uppenbart sedan 1700-talsfilosofen David Humes dagar. Humes lag – principen att ett normativt påstående (bör) inte kan härledas ur ett deskriptivt sådant (är), må låta abstrakt. Men logiken är otvetydig – fakta kan inte ensamt förklara vad vi bör göra. Det krävs även en normativ uppfattning av moralisk eller ideologisk karaktär för att avgöra vad som är rätt och fel. Att vi vet hur man klyver atomen betyder ju inte att vi bör göra det.
Experter är avgörande för demokratin. Medborgare behöver veta vad deras beslut får för konsekvenser när vi går till val och politiker vill inte utöva makt godtyckligt. Vilken är då politikens roll när vi med examen redan har svaren på hur världen fungerar? Att lösa intressekonflikter naturligtvis, om det så gäller järnvägsbyggen eller kriminalpolitik. För att göra det krävs både fakta och värderingar.
Ta till exempel Tullia Jacks debattartikel i Lundagård: Trots kännedom om klimatförändringarnas konsekvenser, så lever hennes studenter i godan ro utan större vånda för dessa. Jack beklagar att de inte delar hennes uppfattning att såväl samhälle som individ ska underordna sig hotet.
Men att regeringen inte gör klimatet till sitt överordnade problem beror inte på irrationalitet. Och när studenter efter examen byter tygpåse mot skinnportfölj och tar jobb på storföretag så är det inte av okunnighet – vi har bara en annan normativ uppfattning om problemens karaktär och hur de ska hanteras.
Hur viktigt är det egentligen med artmångfald? Hur stor nytta har världens folk av de kraftverk och fabriker som orsakar utsläppen, och hur ska kostnaderna för dem fördelas? Här saknas faktiskt enkla svar. Men Jack tar en genväg förbi allt detta, och nöjer sig med sin empiri för att klandra studenter och samhälle.
Det är just här skon klämmer – när experter underkänner politikers och medborgares åsikter med hänvisningar till fakta. Eftersom lagstiftningsprocessen i Sverige kräver experters medverkan så kan detta vara ett allvarligt demokratiskt problem, för inte ska väl en doktorstitel trumfa folkets röst? Det går att argumentera för att expertmakt är något bra, men då bör man vara ärlig med att syftet är att inskränka demokratin för att skydda andra värden.
Politik består av frågor om rätt och fel, och sådana avgörs bäst genom allmänna val där olika uppfattningar och nyttor jämkas. Här ger en examen inget företräde.
