Kultklassikern The Shining har intagit Malmö Operas anrika scen. Samarbetet med The Finnish National Opera and Ballet bjuder på skräck i opera-miljö, men den gastkramande känslan uteblir.
Detta är en recension i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Popkulturella inslag är fortfarande relativt ovanliga inom operasfären. De som finns brukar bestå av mer eller mindre lyckade moderniseringar av äldre verk där förändringarna förpassas till scenkläder och rekvisita. Istället för Carmen på motorcykel bjuds publiken istället på en berättelse helt tagen ur en av samtidens mest populära skräckromaner: Stephen Kings The Shining. Det är ett uppskattat tilltag, som tyvärr inte får den effekt som önskas hela uppsättningen igenom.
Berättelsen om familjen Torrance som spenderar vintern på The Overlook Hotel har förskräckt läsare sedan boken kom ut år 1977. Den efterföljande filmadaptationen cementerade dess roll inom populärkulturen. Att adaptera en sådan berättelse till opera är att sätta ribban högt, ändå gjordes det 2016 av amerikanerna Paul Moravec och Mark Campbell.
Det kanske är mina egna höga förväntningar som förhindrar att jag verkligen rycks med i uppsättningen. Både boken och filmatiseringen av The Shining gör ett mästerligt arbete med atmosfär – i båda skapas en känsla av instängdhet och en överväldigande rumslig storhet. Dessa nästan paradoxala känslor görs möjliga via hotellets storlek och isolerade läge, och är en lika stor del av dess skräckinjagande natur som spökena som hemsöker det.
Malmö Opera försöker skapa den speciella atmosfären både genom librettot och scenografin, den senare blir också uppsättningens höjdpunkt. Genom både rekvisita, som exempelvis den enorma värmepannan i källaren, samt användningen av ljuset och ridån skapas känslan av obehag som är så karaktäristisk för The Shining. Många gånger spelas två delar av handlingen upp samtidigt. Ridån används för att separera delar av scenen från varandra, men också för att förmedla känslan av instängdhet.
rollprestation som den obehaglig Delbert Grady.
Foto: Malmö opera/Jonas Persson
Föreställningens handling och manus, eller librettot, lämnar å andra sidan en del att önska. Uppsättningen stoltserar med att vara inspirerad av boken snarare än filmen, något som nämns både på Malmö Operas hemsida och i programbladet. Det är såklart uppfriskande, med tanke på att filmregissören Stanley Kubrick tog sig en del friheter med både handling och karaktärer. Men det finns en sån sak som att hålla sig för nära sitt ursprungsmaterial, något som syns tydligt i manuset. Stephen King är inte känd för sitt poetiska eller musikaliska språk, och det märks i adaptationen av hans verk.
Språket känns inte anpassat för operascenen utan behåller originalets något simpla karaktär. Såklart är inte manuset ord för ord samma som dialogen i boken, men allt för mycket har behållits i adaptationen. Det leder till att musik och manus ibland skaver mot varandra. Istället för att underbygga det dramatiska och skräckinjagande i berättelsen ger de imponerande sångprestationerna uppsättningen ett lite löjligt intryck. Manusets lågmäldhet och operakonstens storslagenhet känns omaka på ett sätt som inte gör någon av delarna rättvisa.
Förutom scenografin skiner uppsättningen till i de rena skräckelementen. The Shining är inte en berättelse som förlitar sig på jumpscares även om sådana förekommer. På scen byggs fasan upp med hjälp av skyltdockor och skådespelarna som ska efterlikna dem.
I allmänhet är det skådespelarna i de lite mindre rollerna som tillsammans med scenografin räddar uppsättningen. Både Delbert Grady (Per Lindström) och Dick Halloran (Luthando Qave) spelas trovärdigt och engagerande. Per Lindström gör en övertygande och rakt igenom obehaglig insats som den före detta vaktmästaren på hotellet, medan Luthando Qave skickligt spelar den sympatiska mentorn till Danny Torrance (Gabriel von Platen).
Efter att föreställningen är slut och jag går ut ur Malmö Operas pampiga lokaler känner jag mig lite underväldigad. Imponerande sångprestationer och scenografi till trots lyckas aldrig uppsättningen med att kombinera sitt ursprungsmaterial med operans egenheter. En adaptation kan tyvärr inte motiveras endast med att den håller sig nära originalet, den måste också kunna stå på egna ben.
