Under sitt besök i Lund på första maj valde socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin att hålla sitt tal inomhus för en begränsad skara anhängare. Mer talande och tydligt kan det knappast bli. Och samtidigt som våra folkvalda politiker i allt högre utsträckning försummar att träffa sina väljare, undviker de också att prata om det som är viktigast för de flesta av landets förstagångsväljare.
På förmiddagen den 1:a maj beslöt jag och min kompis att i sann proletäranda gå och titta, eller snarare lyssna, på Mona Sahlin i Kulturmejeriet. Väl framme på den utsatta platsen tio minuter före utsatt tid möttes vi av en villrådig men förväntansfull skara på cirka hundra personer som inte själva verkade veta om de väntade på att få komma in eller på att Mona Sahlin skulle komma ut. Efter att ha roat mig med att läsa plakat med texter som “Vi ser rött på orättvisor – gör du?”, “Blå(S) ut regeringen från Rosenbad!”, “Sverige förtjänar en socialistisk regering” eller “Sälj inte ut välfärden” frågade jag en av arrangörerna som stod och vaktade dörren in till Mejeriet om chanserna att få en glimt av demonstrationstågets huvudperson.
− Ni väntar förgäves, svarade han. Hon pratar därinne just nu och det är smockfullt.
Jaha?
− Men kan hon inte säga några ord härute efteråt då? undrade jag. Vi är ju mer än hundra personer som kommit hit på vår lediga dag för att lyssna på vad hon har att säga.
− Kommer inte på fråga, svarade han bryskt.
− Varför inte?
− Av säkerhetsskäl.
Kom igen. Vad skulle kunna hända? Det här är Sverige.
− Vill ni höra på Mona Sahlin får ni åka in till Malmö i eftermiddag, tillade arrangören efteråt.
Arga och besvikna över att inte ha fått se Mona Sahlin förstamajtala, återvände jag och min kompis till Stortorget för att äta lunch, och svor hela vägen till restaurangen att aldrig under vår livstid lägga vår röst på någon som anser sig för fin för att träffa dem som hon förväntar sig ska hjälpa henne till statsministerposten.
Händelsen är förstås en bagatell och de väljare som Mona Sahlin förlorade på förmiddagen den 1:a maj är förmodligen så få att de saknar betydelse vid nästa riksdagsval. Men den bekräftar ändå en trend som är lika tydlig överallt, oavsett om det handlar om ledarna för universitetet eller politikerna som kandiderar till att styra riket: De blir allt svårare att få tag i. Det bästa man kan hoppas på är en envägskommunikation där de med inflytande delger sina planer och visioner medan anhängarna, de som blivit snuvade på sin rätt att tycka till och ställa frågor, lydigt lyssnar, nickar och hurrar. I torsdags, på självaste 1:a maj, fråntogs Lunds invånare även den rätten. Numera dikterar maktinnehavarna villkoren inte bara för maktutövningen utan också för samtalet med väljarna. Arrogans, som tidigare setts som en svaghet, är idag en självklarhet.
Att ignorera och undvika villiga väljare två månader före valet till EU-parlamentet kan förstås inte ses som annat än extremt otaktiskt. I slutändan röstar nämligen de allra flesta mer med hjärtat än med hjärnan, på personen snarare än på politiken, intuitivt och instinktivt snarare än intellektuellt eller ideologiskt. Vi människor tenderar att sympatisera mer med ansikten vi sett än med sakpolitiska frågor vi läst om i tidningen. Synlighet är viktigare än sakfrågor och att tilltala folket av större vikt än att tillföra förändringar. Själv har jag alltid känt starkt för de utstötta, de som ingen annan verkar vilja låna ut sina öron till. När massan och etablissemanget mobbar och fryser ut, då mjuknar jag och vill förstå varför de inte längre tillåts vara med och leka. Den som stänger andra ute enbart därför att hon kan har däremot inga sympatier att hämta från mig. Någonting säger mig att fler tänker så, att 2009 och 2010 blir de utstöttas, de utomparlamentariska uppstickarnas guldår.
Med detta inte sagt att känslosamma och medlidsamt melankoliska väljare som jag (mediernas politiska kommentatorer skulle förmodligen beskriva oss som “osäkra väljare”, alltså väljare utan någon given partipolitisk hemvist, som röstar på det som känns bäst för stunden; med andra ord precis den sortens väljare som S och Sd, M och Mp, Pp, Fi! och Fp hoppas kunna locka till sig) inte kan tänka oss att följa strömmen och rösta på en redan etablerad politisk aktör. Men det är svårt att ställa sig bakom någon som inte ens ger sken av att vilja ta en på allvar. Och tar någon på allvar gör man inte genom att av säkerhetsskäl inte bemöda sig om att träffa sina anhängare. Signalen som ett sådant agerande sänder ut är glasklar: “Jag förväntar mig att du röstar på mig men eftersom jag är lite rädd för dig ger jag fan i att träffa dig.” Det här sättet att resonera anstår ingen ledare, facklig företrädare – eller politiker. Så beter man sig om man har som mål att skrämma bort sina väljare. Eller bara inte tror sig kunna bli vald och vill grusa även efterträdarens chanser.
Orsaken bakom Junilistans, Feministiskt Initiativs, Piratpartiets och Sverigedemokraternas framgångar är uppenbar: De appellerar till väljare som antingen svikits eller inte blivit tagna på allvar av de etablerade riksdagspartierna. Vidare har de stora partiernas – och även mediernas – försök att frysa ut och osynliggöra dessa uppstickarpartier gett dem medvind i form av sympatiröster från folk som annars aldrig ens hade tänkt tanken på att ge dem sin röst. De stora partierna har helt enkelt sig själva att skylla eftersom de missat att leva upp till det mest grundläggande kravet för att nå social framgång: Att prata med – inte till! – sina sympatisörer om det som sympatisörerna – inte de själva! – vill prata om. Vikten av att hålla sig till rätt samtalsämnen, alltså de frågor som intresserar väljarna och inte bara de själva, kan inte nog betonas.
För en månad sen tillkännagav Mona Sahlin och Leif Patrotsky på SvD:s brännpunkt att de vill göra kulturpolitiken till nästa års stora valfråga. Ett märkligt beslut kan tyckas, när världen står inför den största ekonomiska krisen, och således den svåraste industriella utmaningen, sen läckan i det glada 20-talets finansbubbla uppdagades. Ett naturligare val hade varit att försöka få debatten att handla om jobb, arbetslagstiftning eller – varför inte? – utbildning. Traditionella välfärdsfrågor. Men kulturfrågor?
Åter till Piratpartiet. De siktar nämligen på att ta sig till Bryssel genom att enbart prata kulturpolitik, och lite juridik. Ja, fildelning vs. upphovsrätten är den här generationens stora kulturpolitiska sakfråga. Men varken fildelning, Ipred eller upphovsrätt nämndes vid ett enda tillfälle i Sahlins och Pagrotskys debattartikel. Inte heller nämndes något förslag om att göra det lättare för färdiga studenter att få CSN då de gör praktik inom kultursektorn, trots att utebliven finansiering och dåliga utsikter till framtida försörjning är det största hindret för nyutbildade konstfackstudenter som vill men inte lyckas ta sig in i kulturbranschen.
Jag ser fram emot nästa enfrågeparti, som lovar att driva vår tids klass-, kultur- och klimatfråga nr. 1: Din utbildning. För kan man väljas in i EU-parlamentet genom att enbart snacka om något så – för de allra flesta – abstrakt som fildelning och slopad upphovsrätt, borde det även gå att få gehör genom att påtala och vilja råda bot på bristerna inom utbildningsväsendet.
Sen är det bara att hoppas att företrädarna för studentpartiet inte blir så fina i kanten att de inte längre tar sig tiden att träffa eller tala till människorna som de utger sig för att företräda.
