Rosenberg: ”Plötsligt är vi sämst i klassen”

En raserad asylpolitik och en förstörd självbild. Författaren Göran Rosenberg menar att regeringens nya inriktning kommer tvinga svenskarna att omvärdera sig själva.

Författaren och journalisten Göran Rosenberg är numera mest känd för den Augustprisvinnande boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, men har även en lång historia som politisk journalist och kulturskribent bakom sig. På senare tid har han bland annat jämfört EU:s ovilja att ta emot flyktingar med oviljan att hjälpa judar som befann sig på flykt från nazisterna under Andra världskriget, och han höll i september ett tal vid riksdagens öppnande om vikten av att värna det mångkulturella samhället.

Lundagård har träffat honom för ett samtal om den nyligen aviserade flyktingöverenskommelsen, som bland annat innebär att tillfälliga uppehållstillstånd kommer införas för alla asylsökande, också ensamkommande barn, de närmaste tre åren.

Du har tidigare förutspått att det bara är en tidsfråga innan Sverige skulle skära ned på sin generösa flyktingpolitik, så jag antar att regeringens utannonserade flyktingöverenskommelse inte kom som någon förvåning för dig?

– Jag är förvånad över att den blev så resolut och bestämt och pang på. Men nej, jag är inte förvånad över att något liknande för eller senare skulle komma, för det skulle vara ohållbart om det kom hit kanske tre- eller fyrahundratusen flyktingar om året. Vi klarar inte det.

– Vi har ju fortfarande en ganska förpliktigad välfärdsstat – det vill säga kommer du hit till Sverige, även innan du har fått din asyl beviljad, så har staten skyldigheter gentemot dig. Det finns redan där ett anspråk på det svenska samhället i fråga om exempelvis skola och omsorg som inte kan bli hur stort som helst. Det är lite konstigt att vi så länge förnekade att det kunde finnas en sådan gräns.

Men det har väl till stor del att göra med den svenska självbilden?

– Sverige har haft bilden av sig själv som ett moraliskt föredöme. Och jag tycker inte att det är dåligt; jag tycker att det har varit fantastiskt att vi har ett land som i sin självbild har en slags humanitet, mänskliga rättigheter, och så vidare.

– Ibland har det dock varit på bekostnad av någon slags verklighetsbild. Vi talar till exempel fortfarande om den svenska välfärdsstaten som om den fortfarande stod där som den alltid har varit. Den är ju fullständigt urholkad, på det ena området efter det andra. Vi har således en självbild som bygger på ett litet mått av självbedrägeri.

Tycker du att vi har varit ”naiva”?

– Danskarna älskar i varje fall att säga det. Fast jag tycker att det finns en viss skönhet i naiviteten, även om den kanske leder till att man faller desto hårdare när man konfronteras med verkligheten. Och en sak som tenderar att hända är att Sverige går rätt drastiskt fram varje gång vi tvingas ompröva våra gamla politiska linjer.

– När vi omprövade välfärdspolitiken, när vi införde konkurrens och privatiseringar med mera, gick vi ju längre än något annat land. Att låta riskkapitalbolag ta över offentligt finansierade skolor – alla tog sig för pannan runt om i världen. Kan man se detta som ett utslag av naivitet? Kanske.

– På samma sätt nu: Det här regeringsbeslutet är ganska långtgående och brutal i sin förändring av vår självbild. Plötsligt är vi sämst i klassen. Och det är ganska dramatiskt. Nu säger man plötsligt saker som för en månad eller två sedan hade varit tabu att säga i den etablerade politiken.

Ja, det är märkligt hur snabbt det har gått. Men tror du att de starka reaktioner som flyktingöverenskommelsen har mötts till viss del bottnar i det här identitetsbrottet?

– Det handlar nog om ett identitetsbrott. Kanske även större än den mycket långtgående privatiseringsvågen, som jag trodde skulle väcka en slags magreaktion i det svenska samhället, eftersom det var så mycket emot det Sverige hade varit. Men retoriken kring den var då att ”nej, vi behåller allt precis som det har varit, nu ska vi bara ha in lite nya aktörer och lite konkurrens och det ena med det andra”, och man verkade inte se vilket principbrott det var med den gamla välfärdsmodellen.

– Jag säger inte att den inte skulle förändras, men Sverige gick bara så otroligt långt i detta som inget annat land gjorde, och även fast det här innebar enorma incitamentskrockar inom verksamheterna så bara tutade man och körde.

Men med tanke på detta – att exempelvis stora delar av välfärden exempelvis har privatiserats, vilket en majoritet av befolkningen har motsatt sig – verkar vi ha haft ganska lätt att vänja oss. Vad tror du att det beror på?

– En sorts tillit till att systemet är gott och att det inte kan bli sämre. Sverige är en sådan success story som samhällsbygge att det fanns en nästan naiv tilltro, kan man säga, till att ingen ville något ont, att allt som gjordes var till för allas bästa, och på något sett såg man inte intressekollisoner i Sverige. Över huvud taget tror jag att vi i Sverige måste bli bättre på konflikthantering.

– Så också i den situation som vi befinner oss i idag. Det är inte ett konfliktfritt tillstånd vi har hamnat i med en väldigt stark migration och det vore väldigt bra om vår självbild bättre kunde reflektera en situation där det också finns ett större element av konflikter och motsättningar.

Du skrev för ett tag sedan en artikel, som bland publicerades i Huffington Post, i vilken du uppmanade folk att inspireras av det svenska undantaget i termer av det generöra flyktingmottagandet. Men kan man se regeringens beslut som spiken i kistan på Sveriges undantagshistoria? Är det här början på en ny epok?

– Tyvärr tror jag att det här är slutet på undantagshistorien. Och det är synd, för det är ett fantastiskt samhällsbygge ändå som Sverige har åstadkommit. Men jag ser det nu som om vi ganska snabbt och ganska brutalt utarmar vår särart.

Så du håller med The Guardian om att ”the last bastion of humanitarianism has fallen”?

– Det finns säkert fler länder som är humanistiska, men vi var i alla fall det sista landet med en självbild som i så hög grad bygger en hög moralisk svansföring – om föreställningen om att vi är ett land som bygger på goda och sunda värderingar. Att vi kanske till och med är bättre än andra länder. Den synen på oss själva måste vi nu omvärdera. Och det är tragiskt att se alla dessa miljöpartister och andra som bokstavligen gråter när de ser vad som har hänt under trycket av händelser som vi själva inte kan påverka.

– Mycket av den svenska självbilden har byggt på att vi kan bestämma, att vi styr, att vi är herrar i vårt hus, att vi har vår egen flyktingpolitik och vår egen utrikespolitik, men det går inte längre att genomföra. Den tiden är förbi.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.