LEDAREN
”Jämställdhetsveckan har haft en klart deprimerande effekt på mig. Jag ser
orättvisorna mycket tydligare nu. För egentligen har ingenting ändrats sedan
ledningsgruppen för jämställdhet infördes vid universitetet år 1977. Överallt
där det finns makt eller pengar sorteras kvinnor bort.”
Det säger en docent i civilrätt till Lundagård 7/1984. Lite senare i reportaget fäller hon den numer klassiska kommentaren “Jag skulle vara stolt
över att bli befodrad på grund av att jag är kvinna”.
Idag känner vi henne som universitetets avgående rektor Boel Flodgren, den första svenska kvinnliga rektorn.
Och jag vet inte om man ska bli glad eller ledsen när man läser hennes utfall mot “gubbsen” i en tidig åttiotals-outfit. Vad har egentligen hänt med maktstrukturerna sedan 1984, förutom att Boel Flodgren själv har blivit universitetets största gubbs i kvinnlig skepnad?
Trots att det under hennes ledning finns en jämställdhetsplan och ett nytt
mål om att 25 procent av de nyanställda professorerna ska vara kvinnliga, kan
jag slå vad om att många uttrycker samma uppgivenhet idag som Boel Flodgren
gjorde 1984.
För mig är det svårt att överbrygga den mentala klyftan mellan intervjun 1984
och min mycket mer moderna bild av Boel Flodgren. Tio rektorsår senare
framträder Boel Flodgren snarare som en universitetsvärldens företagsledare än
som en rättvisekämpe. En framgångsrik rektor som satsat på att effektivisera och
kvalitetssäkra med företagsmässiga termer.
När Boel Flodgren tillträdde som rektor 1992 liknade den dåvarande
Lundagårdsredaktören PM Nilsson henne vid en hal ål. Tio år senare kan man
instämma i att hon har en fantastisk, retorisk slingrighet som gärna
kompletteras med mycket blommiga liknelser. Det är en praktfull, övertygande
rektorssvada som ofta handlar om samma hjärtefrågor: it-universitet, pedagogisk
utbildning av lärare och en viss inkvotering av kvinnor.
Företaget Lunds universitet har hon förvaltat väl. I dag, efter tuffa
besparingsbeting, befinner sig högskolan i en kostnadseffektiv, ekonomisk
balans. Samtidigt blir det ompysslade varumärket “Lunds universitet” allt mer
distinkt. Ibland går det dock lite snett, som 1998 när annonsbyrån Lexivisions
nya förslag på universitetssigill ratades av universitetsstyrelsen. Kostnad: 1,6
miljoner.
Sittande på universitetsstyrelseordförande Lennart Nilssons högra sida ser
Boel Flodgren få principiella problem med externa pengar från sponsring eller
uppdragsutbildning. Lund Education AB tuffar vidare, oavsett vem som äger
Luvit-aktierna.
När nu Boel Flodgren bestämt sig för att dra vidare verkar hon ha bockat av
hjärtefrågorna och lämnar oss ett universitet i ekonomisk balans. Det är delvis
en utmärkt utgångspunkt.
Till årsskiftet vill jag önska oss en rektor som satsar på att få universitetet även i en arbetsmiljömässig balans. Där lärarna inte känner sig otillräckliga och utbrända på grund av stora studentkullar och för lite
undervisningstid. Där man växer i sin överrekryterade kostym och tar sig en
allvarlig funderare på om varumärket Lunds universitet är vad vi vill att det
ska vara. Ska till exempel vårt universitet verkligen vara kostnadseffektivt,
humoristiskt och i bräschen för den svenska uppdragsutbildningsfären? Ska man
ens prata om ett universitet i de termerna?
Medan vi väntar på ett rafflande rekryteringsevenemang får
universitetsledningen gärna se till så att den kan bemöta den nya lagen om lika
behandling på högskolan som trädde i kraft den första mars.
