1909 sattes "Bonifacius" upp för första gången och nu, 115 år senare, är det dags igen. Har spexet förblivit relevant eller har det blivit förlegat med tiden? Lundagårds Johan Larsson har sett Lundaspexarnas återutsättning av "Bonifacius".
Titel: Bonifacius
Orginaluppsättning: 1909
Visas: 27 april – 1 maj, Stora salen, AF-borgen
Påve Bonifacius är inte en traditionell påve. Han låter barn drunkna i dopvattnet för att lyssna på berättelser om sin guddotters sexliv och självklart tittar han på när nunnorna badar. Varje synd löses enkelt med en bula eller avlatsbrev som förlåter akten. På stadens gator och torg viskas det flitigt om vad som sker i Vatikanen. När ryktena når örat på kardinal Lotharingo om Roms fördärv och synd, börjar omedelbart planer att avsätta Bonifacius och återställa det traditionella kristna levnadssättet. Som varje spex så kan berättelsen verka seriös, men det bjuds väldigt snabbt på inavel, kärleksbrev under predikan och trettio dagars fester.
Bonifacius är ett studentikost, lundensiskt spex som för vårens vindar med sig. Även i Rom blommar tydligen magnoliorna och munkarna festar på Klostergården. Tack vare den imponerande kvaliteten hos Lundaspexarna och den ceremoniella atmosfären som spex i stora salen skapar, upplevs hela föreställningen som mycket högtidlig inför den siste april.
Bonifacius upplevs inte heller som att det är 115 år gammalt. Det kunde lika gärna varit skrivet i år. De erotiska och alkoholfokuserade skämten misstänker jag inte kom från 1909, utan har blivit en produkt av att spexet växt med tiden. Inte heller är det troligt att den bisarra men roliga parodin på Stefan och Krister uppkom för 100 år sedan (men den skapades nog inte i går heller). Varje omskrivning av spexet har lämnat sina spår, vilket gör det hela till en produkt av Lunds spexhistoria.
Som alltid med Lundaspexarna saknar de en del av kreativiteten som andra spex lägger i sina kupletter – särskilt i omtagningarna. I stället för att ändra hela sångtexten ändrar Lundaspexarna hellre koreografin eller enstaka ord och meningar i texten. I tidigare Lundaspex har detta varit ett större problem. Men Bonifacius bärs av sin enorma charm, så omtagen blir sekundära.
Beroende på var man sitter i stora salen kommer man uppleva olika problem med ljudnivån från orkestern. Sitter man långt fram, nära orkestern, kommer det att bli svårt att höra vad skådespelarna sjunger. Detta är en produkt av hur Stora salen är designad, men andra spex har lyckats minimera bättre än Lundaspexarna.
Slutsatsen jag har dragit efter alla spex jag har gått på är att olika spex ger olika upplevelser. Vill man se helt tokiga spex med vimsiga omtag är inte Lundaspexarna rätt spex för en. Lundaspexarna är till för de som vill kunna luta sig tillbaka i stolen och titta på en framträdande med otrolig produktionskvalitet och skådespeleri. I slutändan är Bonifacius som många andra Lundaspex. Det har ett stort fokus på det studentikosa festandet och allt som kommer med det. Det är ett roligt spex med inslag av olika generationer av spexare. För dig som vill titta på ett spex med få eller inga brister, och där man bara kan luta sig tillbaka och njuta, är Bonifacius rätt spex.
