På plats: Shahid A Kamal. The conflict in Afghanistan and Pakistan – Indian
relations. Utrikespolitiska föreningen, UPF, i samarbete med Swedish South Asian
Studies. SASNET. 4/2.
Pakistan har sedan efterdyningarna av terrorattackerna den 11:e september hamnat
i världens utrikespolitiska fokus. Med sitt besvärliga läge mellan det evigt
pinade Afghanistan och jätten Indien, har de inte bara blivit port för USA:s
antiterrorist-styrkor, utan än en gång har det för Indien och Pakistan så
förtretliga fenomenet Kashmir trängt sig högt upp på nyhetsagendan. Sydasien är
ett mer angeläget område än kanske någonsin förr. Och det är följaktligen fullt
i hörsalen när Utrikespolitiska föreningen tillsammans med SASNET, Swedish South
Asian Studies Network, har bjudit in den pakistanske ambassadören Shahid. A.
Kamal.
Kamal har verkat i många år i Pakistans utrikesministerium och arbetat över hela
världen med frågor rörande Afghanistan.
– I love coming to universities, säger han entusiasiskt och engelskan är lika
slipad som hans oklanderliga yttre. Ett yttre som vittnar om stor världsvana och
skräddarsydd kostym.
Prekär relation till Indien
Hans långa inledning om vilket fantastiskt turistland Pakistan är förvånar.
För en minut låter han mer som en djärv representant från The Lonely Planet än
ett högdjur från diplomatins korridorer. Publiken fnissar när de informeras om
att Pakistan har världens högst belägna spelplats för hästsporten polo. Men
sakta frammanas dock bilden av ett land med ett hisnande vackert landskap
istället för de ensidiga, inkörda tankegångarna om fundamentalism och kärnvapen.
Tankar som vid en närmare granskning säkert bär spår av den unkna fördomsfullhet
mot orienten som den palestinske litteraturvetaren Edward Said har kallat för
”orientalism”.
Pakistans situation efter USA:s bombningar i Afghanistan är problematisk.
Flyktingar har vällt in över gränserna och skapat oro. Redan innan den senaste
tidens händelser har Pakistan varit utsatt som transitland för droger och vapen.
– Vad händer med en nation när grannlandet har kollapsat?, frågar Kamal publiken
i allvarlig ton.
Relationerna till Pakistans andra stora granne, Indien, är en ännu mer prekär
fråga för den pakistanska militärregimen med general Pervez Musharraf i spetsen,
än förhållandet till den före detta talibanregimen.
Våldsam religiös delning
– Jag tror på fred i Afghanistan, säger Kamal hoppfullt. Men tyvärr kan jag
inte säga detsamma om gränsen i öst, konstaterar han.
Sedan det koloniala Indien, efter 150 år av engelskt styre, år 1947 delades upp
i de två självständiga staterna Indien och Pakistan har ländernas relationer
varit allvarligt infekterade. Beslutet att delningen skulle baseras på religiös
tillhörighet blev förödande för båda sidor. Tanken om ett renodlat muslimskt
Pakistan och ett hinduiskt Indien var från början ett vanskligt projekt eftersom
sikher, hinduer, muslimer och kristna bodde sida vid sida.
Delningen blev så våldsam att den än idag är den viktigaste grunden till det hat
och den misstänksamhet som blockerar samarbete mellan Pakistan och Indien. Den
etniska rensningen mellan hinduer och muslimer ledde till kränkande och
oförlåtliga folkförflyttningar.
Uppskattningsvis tvångsförflyttades mellan 14 och 15 miljoner människor.
Familjer splittrades och många återsåg aldrig varandra igen. Till och med fångar
och mentalpatienter sorterades upp efter religionstillhörighet.
Svallvågorna efter delningen 1947 demonstreras idag framförallt i provinsen
Kashmir, vars nationella tillhörighet har blivit en till synes olöslig
prestigefråga. Indien å sin sida hävdar att Kashmir, med sina 14 miljoner
invånare varav mer än hälften är muslimer, är viktigt för landets pluralistiska
karaktär. Pakistan i sin tur menar att nationen inte är fullständig utan
Kashmir. Förra året restes hopp om att konflikten skulle kunna lösas när Indien
och Pakistan på allvar möttes. Men efter 11:e september är länderna fiender
igen. Den nya komponenten är att de nu båda sitter på kärnvapen, vilket fått
resten av världen att rysa.
Kamal menar att den krampaktiga situationen helt enkelt är Indiens fel.
– Pakistan har försökt med alla medel för att få till stånd en dialog med
Indien, men de har alltid avvisat våra fredsinviter. FN beslutade 1948 att
Kashmir genom ett demokratiskt val skulle få avgöra vilket de land de skulle
tillhöra, men detta val har aldrig fått äga rum.
”Fundamentalism ett marginellt problem”
Kamal använder den västerländske diplomatens hela vokabulär: internationella
normer, globalt ansvar, samråd, dialog, demokrati. Allt för att få slut på vad
han kallar ”Sydasiens onskefulla cirkel av fientlighet”. På en deltagares
kritiska fråga om hur en icke-demokratiskt land kan begära demokratiska
lösningar, ser han besvärad ut men hänvisar till att ett val ska hållas i
Pakistan i höst. Något svävande säger han att pakistanerna själva alltid velat
ha demokrati och berättar att de svenska journalister han har mött från Dagens
Nyheter och Svenska Dagbladet har uttryckt sin förvåning hur liberalt det är i
Pakistan.
Kanske är Kamal ovan vid den skur av nyfiket kritiska frågor han får efter sitt
anförande. Det är svårt att bedöma hur hans något ensidiga svar ska bedömas:
”Pakistan har alltid velat ha fred. Pakistan har alltid velat att Sydasien ska
vara kärnvapenfritt. Pakistan har alltid kämpat mot terrorism. I Pakistan är
fundamentalism bara ett marginellt fenomen”.
– Det är Indien som har ett psykologiskt problem, hävdar han.
– Har man huvudvärk måste man erkänna att man bör ta en tablett, säger Kamal i
ett mindre lyckat försök att illustrera problemets natur.
Postkolonialismens problem
Sanningen är antagligen mer mångfacetterad än så. Båda länderna har en
tendens att förtrycka sina minoriteter. Indien styrs av en partikoalition med
högerpartiet BJP i ledningen. De driver en hinduisk nationalism trots att landet
faktiskt har en av världens största muslimska befolkning. Detta medan Pakistan
fått allt större problem med islamism. Mitt emellan befinner sig Kashmir, som
blir ett tragiskt exempel på postkolonialismens enorma problem. Sjukvård och
skola fungerar mycket dåligt, och dödssiffrorna stiger alltjämt.
Kashmirs egna självständighetskrav, resta av befrielsekämpar, berörs tyvärr inte
djupare under kvällen. Men trots dessa betydande luckor i diskussionen verkar
publiken ta till sig Kamals stundom mycket vackra och upplyftande tal om fred,
besinning och internationellt samarbete.
– Det är tid för introspektion och tålamod, säger han.
Han lyfter ödmjukt händerna inför de rungande applåder som inramar hans
framträdande.
