Lundagårds studentlivskrönikör Bianca Raffone tittar tillbaka på sina gamla sommarjobb och konstaterar: Nu tillhör vi alla en vuxenvärld som bär ansvaret att stötta och tro på nästa generations drömmar.
”Titta er omkring. Här står Göteborgs framtida kulturarbetare”. Så hälsade min chef oss kultursommarjobbare välkomna varje morgon. Kultursommarjobb är en satsning Göteborgs kommun gjort på unga kulturutövare. Varje sommar fick ungdomar sätta ihop föreställningar för att sedan uppträda på Göteborgs gator och torg under sommaren. Sällan har det blivit tydligare för mig hur viktigt det var att någon vuxen orkade se och tro på pretentiösa tonåringars kulturambitioner.
En sommar satte jag och mina kompisar upp en fruktansvärt pretentiös föreställning. Till mestadels tystnad och egenskriven poesi framförde vi modern dans, delvis improviserat, på temat ensamhet och sitt autentiska jag. Våra chefer hejade på oss och tyckte att vi skulle ta bort den lilla musik vi hade. Nu som vuxen förstår jag inte hur dessa eldsjälar orkade med våra svarta och svåra ambitioner.
Chefen fick helt rätt. Även om vår föreställning kanske inte blev en kioskvältare har det gått desto bättre för övriga kultursommarjobbare. Mina gamla kollegor är i dag musiker, dansare, konstnärer, cirkusartister och fotografer. De intervjuas i tidningar, syns på filmdukar och på scener runt om i Europa. Det är fascinerande att på håll se tonårsdrömmar gå i uppfyllelse.
Direkt efter gymnasiet började jag arbeta på en mellanstadieskola som elevstöd. Utan utbildning var mitt yrke att vara en rimlig och helt okej hygglig vuxen. Det var så tydligt att jag passerat en gräns. Jag hade gått från ett barn vuxna ska orka tro på, till en vuxen som skall orka tro på barn.
Som universitetsstudenter och unga vuxna har vi dubbla roller. Många av oss kanske har erfarenheter av att arbeta på kollo, idrottstränare eller inom skola. Vi kanske har insett att det kräver viss ansträngning att engagera sig ungdomars i diverse drömmar, tankar och ambitioner. Att med inlevelse lyssna på ihopknåpade demos och supporta fotbollsproffsplaner (med varierande trolighetsgrad).
Samtidigt är vi högst beroende av att våra handledare och föreläsare tror på oss när vi vingligt tar våra första stapplande steg i akademins värld. Vi behöver att någon lyssnar på oss när vi kommer till samma insikter studenter gör varje termin. Att någon ser ett värde i våra uppsatser med haltande grad av vetenskaplighet.
Nu tillhör vi alla en vuxenvärld som har ett ansvar gentemot tonåringar och barn vi möter. Även om vi själva kanske i bästa fall gått från ung och lovande till en vuxen medelmåtta, har vi nu det viktiga uppdraget att se det lovande i yngre förmågor.
